Annandag Påsk. Tänk vad iden går fort. Morgongympa, frukost, GP-läsning med sudoku och sedan morgonbestyr med byte av stomipåse, rengöring och påklädning och plötsligt är klockan elva på förmiddagen. Så här kan det ju inte få fortsätta. Jag som tänkt söka in på Göteborgs Konstskola. Då kan man inte ligga på latsidan.
Nu är två av de fyra måleri och teckningskurser som jag gått på under våren avslutade. Men några veckor återstår på de två andra. Det är mycket nakenmåleri. Egentligen förstår jag inte varför det skall vara så himla bra att lära sig att teckna och måla nakna människor. Jag skall ställa den frågan till mina två lärare på de kurser som jag har kvar. En av mina kurskompisar kom från Indien och är här bara ett par år med sin familj för att jobba. Hon blev frustrerad när plötsligt Kenneth satte sig alldeles naken på scenen. Som tur var så satt han med ryggen mot oss. Annars hade hon väl gått ut. Det är någon gammal tradition som finns kvar sedan långt innan Rembrandts och långt senare in i våra tider med Zorns bilder. En dag var vi i Trädgårdsföreningen och tecknade och målade.

Alla som varit inne i det stora växthuset känner säkert igen den här bilden.

Den sista kursdagen för Ulla skulle vi ta fram något som varit betydelsefullt för oss och måla. En sak eller en bil eller ….
Jag hade ingen aning ända tills jag hittade den här bilden som jag tog från 10:e våningen p kryssningen nere i Antarktis. Jag tog massor av bilder där. Sprang omkring med kameror runt halsen som en japan hela tiden. Jag var alldeles betagen av allt vackert. Men allt var inte bara lycka. När jag är ute och reser har jag alltid en otroligt stor hemlängtan. Den sätter in efter 14 dagar och går inte att undvika. Under den resan var det extra besvärligt. Min käraste var inte frisk. Läkaren på fartyget ville skicka hem oss men Göran sa nej. Lungorna var fyllda med vatten. Senare konstaterades att han hade cancer. Det var åtta år sedan. Göran blev friskförklarad men har haft ännu en likadan canceromgång och blivit frisk igen. Vi var i Antarktis, vår drömresa. Jag åt stesolid för min spasticitet. Biverkningarna var kraftiga. Jag grät jättemycket. En dag sa Göran till mig att jag måste sluta med stesolid. Gråtandet slutade tvärt. Spasticiteten kan jag stå ut med men inte gråtande alla dagar. Mina hemlängtan fanns kvar och med kameran fångade jag den här bilden. Det är precis så jag känner mig när min hemlängtan sätter in. Så det fick bli den bilden som jag målade på min sista måleridag för Ulla Ohlsson på Art College.