Äntligen slut på den värsta torrhostan. Den är seg att bli av med. Men pigg som attan vaknade jag redan klockan halv sju. Ett sms kom och jag hämtade telefonen. Anette som har yogan meddelade att hon var sjuk. Jag kände, puh så skönt.

Egentillverkade silversmycken Stjärna 35 g, 5,5 cm Pris 2.500:

Det är alltid skönt när något i omgivningen tar beslut. Jag är lite av Expressen – Aftonbladet och då är det jobbigt med beslutsfattande av alla dessa oviktiga saker som man har att bestämma sig för som pensionär. Min lillasyster säger alltid, är det så oviktigt så är det väl lika bra att ta båda. Men ofta går ju inte det. Då brukar jag blunda och peka. För om inget väger över så är ju båda lika bra.
Efter sms-meddelandet så kände jag att hela dagen var min. Jag tog på mig morgonrocken och gick ut till brevlådan och hämtade GP. Jag har ju blivit sudokufrälst nu. På torsdagar är det den medelsvåra och det klarar jag på en dryg kvart numera. Vänsterbenets muskler hade börjat rycka så jag steg upp med tidningen och promenerade fram och tillbaks över vardagsrumsgolvet när jag läste.

Annons i Strömstads Tidning

Jag håller på med förberedelserna för utställningen på Spa-hotellet i Strömstad. Jag har just ringt in en annons i Strömstads-tidningen. Visitkorten är utskrivna liksom prislistorna för silversmyckena. Kvittoblocket är förifyllt med företagsnamn och momsregistreringsnummer. Kamerornas batterier är laddade, både filmkamera och bilder. Jag måste ju dokumentera så jag har något att lägga ut på hemsidan efteråt.

Nu återstår det största jobbet. Det är att putsa upp alla silversmyckena ordentligt. De måste ju glänsa när de ligger där i glasmontern.

Jag känner det ungefär som om det är det sista rycket. Det är nu kapporna måste säljas. Vi syr ju bara vår- och höstkappor och när vintern närmar sig så duger det inte längre att sälja våra kappor. Jag har så fullt med smycken och kappor och målningar överallt nu så det liksom köver sig.

En av kapporna som skall vara med på modevisningen på Spa Hotellet

Även om det är arbetsamt att tillverka så är det svårare att bli av med grejerna. I alla fall om man vill ha lite lön för mödan.

Jag hörde en äldre herre på Lions-utställningen lite nedlåtande säga till sin jämnårige kompis: Kan de leva på detta?  Han visste nog inte hur det är att leva som hantverkare. Jag tror inte någon hantverkare har försörjning som sitt största mål i livet. Lyckan att få tillverka är säkert för de flesta mycket mera värd.