Helt fantastiskt. Jag har sovit nästan hela natten. Bara vaknat lite då och då och känt att nervsmärtorna var på väg. De försvann genast efter att jag ändrat ställning.
Det är tidigt nu. Klockan är bara sju. Jag känner mig pigg och mer utsövd än jag gjort på jättelänge. Jag har just kramat om min älskade man och tackat för en god natts sömn. Efter några bedrövliga sömnlösa nätter med ihållande nervsmärtor i vänsterbenet kom min man på att jag kanske skulle kunna prova de där pillren som han fick när han hade njursten för några månader sedan. Det är Diclofenac/Voltaren. Jag minns att min bror tog det ofta. Han sa att det var vanligt att idrottsmänniskor använder Voltaren. Då kan det väl inte vara så farligt. Jag är livrädd för alla dessa biverkningar som gör mig mer sjuk än MS-en. Biverkningarna ger mig alla influensor på samma gång.
Vilken lycka att kunna sova nästan en hel natt. Jag vaknar och känner att tankarna börjar cirkulera över vad jag vill göra. Jag kom att tänka på att jag skall ha en utställning på ett hospice under november månad. Tankarna bara flyger iväg. Vilka tavlor skall jag hänga och kan jag ha med kapporna? Kanske en mannekäng eller kan jag hänga kapporna på provdockorna? Kanske silversmyckena? Vad skall jag prata om? Det måste ju vara underhållande. Människorna som bor där lever med mycket allvarliga sjukdomar. De har ingen framtid alls kvar att leva för. Det går inte att tala om vad som helst. Och vem är då jag, som skall komma och tala inför dem? Om vad? Om mig? Är det underhållande? Nej, det tror jag inte alls. Jag får nog luta mig mer mot mina målningar och berätta om dem. Men jag målar ju mest fåglar numera. Hur spännande är det? Äntligen är jag på banan igen. Jag hoppas det fortsätter så och att det kommer att funka med Voltaren. Snälla, håll tummarna för mig. Livet är så himla kul när man mår bra i humöret.