Jag gav mig iväg till Hjälpmedelscentralen i Mölndal. Där skulle jag träffa Raija, arbetsterapeuten för att tillsammans med henne titta ut en arbetsstol. Jag behöver den när jag arbetar i köket. Mina ben orkar inte med att jag står tillräckligt länge. Jag måste sätta mig emellanåt och vila och då blir maten aldrig färdig. Det är inte alls kul. Så nu skulle det bli av. Det fanns flera stolar att välja på. De där med armstöd valde jag bort direkt. De såg alldeles för klumpiga ut. Ett par andra stolar hade ryggstöd, de valde jag också bort. Det var arbetsstol jag ville ha och inte något att vila mig bakåt i. Och jag kände mig låst i överkroppen med det där ryggstödet. Så kan jag ju inte ha det om jag skall få något gjort.

Arbetsstol för arbete i köket

Att skala potatis med låsta armar funkar ju inte. Alla hade hjul. De fyra benen satt ganska brett. För brett tyckte jag. Men det var för säkerhetens skull. Stolen får inte välta. De breda benen var i vägen när jag skulle manövrera mig fram. Mina ben slog emot.  Jag provade de andra två med ryggstödet framtill. De var bättre. Den ena hade en kupig kudde. Den blev för hög för mig som är så kort. Jag provade den andra. Den var bäst. Alla hade gaspump. När jag drog i spaken lyftes stolen upp eller ner. När jag väl kommit upp på sitsen så skulle jag höja upp stolen så pass långt, så det skulle bli bekvämt att arbeta vid bänken i köket. Armarna måste ligga rätt annars skulle jag få ont i axlarna. Allt verkade ok, men det vore bra om de kunde ta bort de där störarna som bromsen satt fast på. De var i vägen då jag skulle förflytta mig. Mina ben slog emot. Det gick inte att ta bort störarna. De måste svetsas loss. Innan dess måste jag prova stolen i några veckor för att vara säker på att jag verkligen ville ha den. Jag ville också ha ett blankare tyg. Det där sammetstyget var trögt att dra låren över när jag skall sätta mig på stolen. Det fanns inte något blankare tyg. Så nu måste jag bestämma mig. Ville jag ha stolen eller inte. Jag sa att den var bättre är inget. Så fick det bli. Stolen beställs på torsdag och det är tre veckors leveranstid. Stolen skall levereras hem till mig. Raija skulle på semester så hon kunde inte vara med för att ställa in stolen. Jag sa, att det där borde jag väl kunna klara själv. Hon bad mig ringa om jag behövde hjälp efter att hon kommit hem i slutet av februari.

Fampyra 10 mg

Så bar det iväg till Sahlgrenska. Jag gick in till MS-teamets avdelning. Mina Fampyra tog slut i förra veckan. Det var på onsdagen då jag var hos sjukgymnasten och han filmade min gång. Då tog jag vägen förbi MS-teamet och lämnade ett meddelande till dem om att mina piller hade tagit slut och bad dem ringa. Ingen har ringt så idag bestämde jag mig för att gå dit igen. Syster Birgitta, som jag fick pillren av för en månad sedan, kom ut ur ett rum. Hon nickade och sa att hon hade lunch och att hon måste fråga. Så försvann hon. Efter en halvtimma kom hon tillbaks och bad mig komma in. Hon hade inte läst in sig på mig, så hon hade mycket att läsa. Sjukgymnast Kristerson, som filmat mig hade skrivit och berättat hur det gått. Jag hade förbättrat min gång, antagligen var det snabbheten, med 20 %. Syster Birgitta berättade att det var bra för ingen fick Fampyra som inte förbättrat sig under fjorton dagars Fampyraätande med minst 20 %. Hon berättade också att Fampyra bara kunde hämtas ut hos henne, inte på apoteket och rutinerna för uthämtning funkade inte särskilt bra. Ok det hade jag ju redan märkt. De finns inte på lager hos syster Birgitta. De måste beställas varje gång och det var en veckas leveranstid. Därför bad hon mig ge signaler när jag börjar ta den tredje burken. Det är en burk per vecka, alltså 14 piller i varje burk. Jag skall ta dem två gånger per dag med 12 timmars mellanrum. Jo jag vet att det är viktigt för när jag tog dem med några för få timmar emellan en gång så kände jag mig som om jag druckit 10 koppar starkt kaffe eller fått  i mig knark. Jag vet inte vad pillren innehåller. Kanske är det knark. Jag känner mig i alla fall jättepigg av dem och det är kul. Jag har så mycket roligt i livet att göra så jag har inte tid att vara trött. Men att det skall vara så besvärligt att få ut mediciner. De är visserligen lite speciella. Hon berättade att vi var bara 10 personer som får dem. Konstigt tyckte jag. Och för oss 10 är det kanske lite klurigt att få till bra rutiner på ett så stort sjukhus som Sahlgrenska. Jag är i alla fall superlycklig över att bo här och inte långt bort från storstan. Och att jag är så pass frisk så jag kan ta mig dit och hämta pillren när jag ser att det dröjer för länge. När jag startade upp med pillren förra gången så fick jag biverkningar. Jag hade brand i vänsterbenet första natten och en stövel fylld med häftstift den andra natten. Sedan var det lugnt. Vi får se hur det blir den här gången efter sex dagars uppehåll.

På hemvägen stannade jag till vid Rehab på Rosenlundsgatan. Jag ville ha taggar påsatta på min krycka så jag inte skulle behöva känna mig så osäker när jag går ut nu i snöhalkan. Och så skulle jag kolla om de kanske hade en arbetsstol som inte var så himla maffig och supersäker. Tyvärr var den de hade alldeles för dyr. Den kostade 8.000:-.
Så fick jag se stavarna. Jag har ju börjat träna med stavar nu. Gissa om jag kände mig lycklig när jag knallade ut genom dörren med ett par superhäftiga BungyPump-stavar. Ja de var inte billiga men det var värt vartenda öre. Desto viktigare då att jag verkligen använder dem. Kvinnan i affären tyckte nog inte det var de bästa stavarna för mig med min dåliga balans, men jag stod på mig. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna träna upp balansen också med de här stavarna som inte tar emot utan kräver att jag går rakt. Jag hoppas verkligen jag har rätt. Jag tänkte också, att jag kanske skulle kunna få min käre man till att använda dem. Då blir ju priset bara halva tusenlappen. Så nu är jag rustad med både upp-piggningspiller och pumpstavar. Kul, kul.