Jag har precis kommit hem från en vecka i Strömstad. Trött, trött, trött, så djävla trött på att ha MS. Jag märker mer av min MS där. Här hemma gör jag allt det där vanliga. Jag störs inte i min dag och tycker att jag klarar allt, på mitt sätt med min tid. Så kommer jag dit och ramlar in i en helt annan värld. Alla är friska och hugger tag i det som skall göras. Mattorna åker ut, snabbt och lätt, dammsugaren kommer fram och skurhinken och trasan. Gräsklipparen kör igång. Jag föreslog att jag skulle få köra gräsklipparen som man sitter på, men den lade pappa beslag på. Jag kunde kanske hjälpa mamma med något inne föreslog han. Efter att mamma och jag varit och handlat i affären tvärs över vägen hade pappa tröttnat och jag fick audiens till gräsklipparen. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna klara av den gräsklipparen. Jag skulle ju bara sitta på och köra. Då gick den sönder. Pappa tycker inte att fruntimmer skall kunna klara sådant och nu fick han bekräftelse på det. Alla gräsmattorna skulle krattas också och rabatterna rensas.

Det är inte kul att inte klara av att hjälpa till så som de andra gör. Jag satte mig med min bok en stund men det känns i hela kroppen att jag är fel, Jag tog med mig mamma och pappa till Resö.

Resö hamn

Vi åt lunch och efteråt träffade jag två vänner som plockat vrakved. Nu sedan Kosters nationalpark blivit bildad så plockar man inte skräpet utanför parken så de hade med sig ett helt fång med ved som de skulle ha till ramar. På morgonen nästa dag stod det bara vrakved i mitt huvud. Hur tusan skulle jag kunna få tag på det?

Vrakved i Alaska, USA

Jag ringde till vännerna och frågade hur man tar sig dit ut till Lindö. Efter att ha fått det beskrivet för mig så insåg jag att det var kört. Från Resö måste man ha båt och sedan skulle man gå över till utsidan av ön på stigar och längst ut var bara kullersten. Där ute ligger vrakveden och för att få med den tillbaka till båten måste man bära den över ön. Hur tror ni jag skulle kunna klara det? Med min dåliga balans så är det kört att kliva över kullerstenarna för att plocka veden som ligger utspritt över allt. Jag insåg det omöjliga och gav upp. Men hela kroppen satte sig emot. Jag blev så förbaskat trött på min MS och på att vara funktionsnedsatt. Det tar en tid för att kravla sig upp från den besvikelsen