En vän tyckte att jag skrivit för lite på min hemsida den sista tiden. Jag vet. Jag kände mig lite tjatig. Det hade blivit för mycket samma att skriva om tyckte jag. Vardagarna blev för lika för mig. Det blev så mycket rutin så jag knappt behövde kolla i almanackan vad det var jag skulle göra och vilken tid som gällde. Jag målar på måndagar och på tisdagar tränar jag Feldenkraiss på dagen och yoga på kvällen. Onsdagskvällar är jag på silversmide och torsdag morgon klockan 8 ligger jag i bassängen på Dahlheimers hus och vattengympar och fortsätter träna klockan 10 på yogan. På fredagar är jag återigen på silversmidet. Däremellan går jag mina dagliga halvtimmas rullatorpromenader.
Så har jag allt annat som ligger och väntar på sin tur i en salig röra på skrivbordet. Det är en jacka som har för långa ärmar och som skall kortas, det är ansökningshandlingar som skall skickas iväg för att vi skall försöka få bidrag till filmen om Hilma och Alaska, det är räkningar som skall betalas och deklarationer som skall fixas.
Mitt i alltihop ställdes jag plötsligt inför ett stort frågetecken. Jag var på vattengympan igår morse. Livet lekte. Jag kände mig jättestark. Jag jobbade på som aldrig förr. Stenhårt. Efter gympan simmade jag jättepigg några varv i bassängen. Jag brukar alltid tänka på den gången vi var ute på Alaska och badade, då pappa plötsligt upptäckte att han inte kunde simma längre. Jag såg hans besvikelse när han gick in emot land. Det vill jag inte råka ut för.
Men för andra torsdagen i rad blev jag alldeles utslagen efter vattengympan. Det kändes inget konstigt när jag åkte där ifrån. Jag var fortfarande pigg när jag kom hem.Men så plötsligt blev jag alldeles matt. Det höll i sig hela dagen. Jag kände det precis så som när jag hade skov. Jag orkade knappt lyfta gaffeln när jag åt. Jag bara låg och låg och låg. Jag provade att lägga mig på lite olika ställen för att kolla om jag fortfarande var lika trött. Inget hjälpte. Jag bäddade ner mig redan klockan 8 på kvällen. Och jag sov ända tills morgonen. Jag var inte ens uppe och trampade på min cross-trainer som jag normalt gör alla nätter när spasticiteten i benet kör igång. 
Idag, efter ett dygns sömn, är jag som vanligt igen.Visst är väl kroppen en förunderlig företeelse. Eller i alla fall MS-sjukdomen. Jag trodde att jag begrep det mesta nu vid det här laget. Efter att ha levt med sjukdomen sedan -95 och träffat så många andra med samma sjukdom så trodde jag att jag visste det mesta nu. Men nu måste jag säga som min syster brukar säga: det här går över mitt förstånd och in på Bogrens. Jag får ingen feber. Jag blir bara alldeles matt. Kanske är det vattenbrist? Eller solsting? Visst dricker jag alldeles för lite, men vattenbrist? Och visst har solen kommit fram, men solsting kan jag absolut inte ha fått. Så mycket sol har vi inte sett ännu. Kan man få så kraftig överansträngning? Att fråga en läkare är bortkastad tid. Men finns det några av er andra MS-skadade som ser mina funderingar, så berätta gärna. Jag vet att det finns många med MS som tränar kraftigt. Snälla hör av er och berätta!
GLAD PÅSK!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Förstår inte hur Du och andra MS-sjuka orkar ha kalendern full med aktiviteter varje dag. Ja promenerar (haltar) 10 km per dag under den varma delen av året, sen finns ingen ork kvar för nåt annat.
Men det är väl det att MS har 1000 ansikten, alla drabbas olika.
Trevlig helg.
ps
Till Alaska ska Jag orka nån gång, men först dom andra 49.
ds
Tore
Ja men Tore, 10 km är alldeles för långt. Ta bara en halvtimma och rör dig i den takt som kroppen orkar. Visst är det så att man inte orkar så mycket efter träningen. Men med samma tid och samma sträcka alla dagar så märker jag framsteg. Små, men ändå. Hellre ett litet steg än inget alls. Och humöret. Glöm inte humöret. Det är det allra viktigaste. Har du inte sett till att humöret mår bra, då kan du hälsa hem. Humöret får du på köpet av träningen. Sedan kan du göra det där roliga. Det orkar du även efter träningen. Måla eller läsa en bra bok t.ex. Må så gott vännen min
Hej
Min sjukgymnast informerade mig om något som kallades ”falskt skov”, vilket låter ungefär som det du beskriver, nu har jag ppms så hur det är att få ett riktigt ms-skov vet jag inte. Men jag kan bli väldigt trött och medtagen av träning. Både för att jag blir varm, får upp konditionen och för ansträngningen. Och då är det på inga vis toktuffextremsport som är min melodi, utan yoga, pilates och stabilitetsövningar på boll. Jag kan behöva vila lika länge efter träning som jag tränat för att kunna ta mig till vagnen och hem.. Och kul att ha hittat din blogg, vi hörs kanske igen?
Välkommen. Det var intressant att höra att det finns något som heter falskt skov. Jag är nyfiken på förklaringen till vad sjukgymnasten menar att falskt skov skulle betyda. Kanske du kan be henne/honom utveckla det. Betr vad ett skov är: jag minns att en gammal dam sa till mig när jag frågade hur förlossningsvärkar känns: du kommer att märka när värkarna sätter igång. Det är samma med skov: man märker det. Influensa på högvarv med delar av kroppen bortdomnade kommer plötsligt, eller möjligen efter lite huvudvärk. Men det är min erfarenhet och den ser olika ut för många andra. Allt det där du skriver om hur det känns efter träningen är efter vad jag tycker, helt naturligt. Låt det inte hindra dig – fortsätt träna!