Morgonbesöket halv åtta kom. Tony hette han. Jag presenterade mig. Det är något lurt med det där med alla nya människor som kommer till mamma. Tony sa att han jobbat i hemtjänsten i norra distriktet i tre år. Hur kan det komma sig att vi aldrig setts? Jag är ju där varannan helg. Och Tony var inte den förste som förvånat mig. Det händer titt som tätt tycker jag att de är nya för mig men har jobbat länge och verkar känna mamma väl.
Tony öppnade medicinskåpet och tog fram apodosen. Han såg att dagens påse fattades. Vem hade tagit fel? Han tog morgondagens påse. Jag frågade vad det var för mediciner som mamma får. En mot inflammation. Varför då? Jag ringer till vårdcentralen. Telefonsvararen säger att det finns en tid ledig tjugo över nio. Tony ser att jag grejar mannagrynsgröt. Han ger mamma medicinerna och ögondroppar och frågar henne om han skall smörja hennes armar. Mamma tittar förvånat på honom och svarar att Nej hon behöver inte smörjas.
Sköterskan från vårdcentralen ringer. Hon kan inte heller förstå varför mamma fått inflammationshämmande. Nu har doktorn semester så i nästa vecka kan jag få svar. Sköterskan sätter upp ärendet till ronden. En gång i veckan har doktorn genomgång med hemsjukvården. Därefter kan jag på svar på varför mamma får inflammationshämmande medicin.

Mamma hos tandläkaren

Jag häller upp mannagrynsgröten. Den skall vara lös tycker mamma. Mamma tar i hallonsylt och mjölk och börjar äta. Jag går ner i bottenvåningen för att hämta bananen som jag skall ha i min gröt. När jag kommer upp har mamma hällt ut sin gröt i vasken. Jag börjar äta och frågar mamma, som nu sitter där utan tallrik framför sig, vad hon vill ha. Hon svarar att hon tar det som står på bordet. Jag häller upp en ny tallrik med gröt och hallonsylt och gräddmjölk. Vi äter tillsammans och mamma äter upp allt på tallriken. Hon tyckte det var jättegott. Tänk så viktigt det är med sällskap.
Mamma lägger sig och vilar. Efter en knapp halvtimma kommer hon upp. Hon frågar om vi skall ta fram en smörgås. Javisst säger jag men sitter kvar och väntar på vad mamma skall göra härnäst. Jag vill se vad hon klarar att göra själv nu. En hel del har försämrats sedan förra sommaren. Tröttheten tar allt mer plats. Mamma plockar fram några skivor av den färdigskurna Skogaholmslimpan ur kylskåpet och lägger fram på ett litet fat på bordet. Jag väntar. Hon plockar fram smöret och honungen från skafferiet och knivar at smöra med. Hon tittar på brödskivorna och bestämmer sig för att ta fram fler. Fyra djupfrysta skivor lägger hon på plattan i kaffebryggaren och trycker på knappen. Hon ändrar sig och provar med micron bredvid, men nej, den har hon glömt hur man gör med. Hon lägger tillbaks brödskivorna på kaffebryggaren och trycker lite på dem för att de skall bli varma. . Jag vill veta om mamma kan göra i ordning honungssmörgåsen själv, så jag väntar. Jo, efter en stund börjar hon smöra på. Först smöret och sedan honungen. Hon har kollat flera gånger före vilket som är smör och vilket som är honung. Mamma ser nästan inget på grund av sin gula fläcken, så hon doppar ner fingrarna och slickar i sig godsakerna.
Mamma är säkert sockerberoende. Godisskålen med punschpraliner töms snabbt. Det är det första hon stoppar i sig på morgonen. Jag tänker inte fylla på mer där nu. Jag vill se om hon äter bättre utan allt godis. Havrekakorna har jag också ställt undan. På golvet nedanför kylen syns hallonsylt. Mammas fingrar doppas ofta ner i syltburken och på vägen till munnen droppar det på golvet. Hon torkar av fingrarna med hushållspapper noga, noga. Sedan slänger hon ut papperstussarna genom fönstret. Jag förstod först inte varifrån alla papperstussarna kom, men nu är mysteriet löst.

Mamma äter frukostgröten

Jag tar en promenad med mamma ner till brevlådan. Jag med pumpstavarna och mamma motvilligt med rollatorn. Jag skyller på att den är bra för att vi skall lägga posten i korgen. Och så skall vi plocka upp alla papperstussarna som ligger utslängda på nersidan av huset.
Klockan blev elva och Malin från hemtjänst kom. Jag hade träffat Malin flera gånger förut. Jag frågade hur det kom sig att jag inte träffat Tony tidigare. Jo han hade jobbat i tre år men i centrum. I norr hade han börjat för tre månader sedan. Jag berättade att jag talat med hemsjukvården angående mammas mediciner. Malin sa att hemtjänst inte hade så bra kontakt med hemsjukvården nu när de flyttat en våning upp.
Mamma hade ätit gröt och honungsmacka så Malin behövde inte göra så mycket mera för mamma. Hon kollade i telefonen och sa att till lunch kommer Viktoria.
Viktoria hade jag träffat en gång tidigare. Jag kom i tisdags eftermiddag och har nu när det är torsdag förmiddag träffat Mohammad, Anne-Mette, Niklas, Susanne, Johan, Tony, Malin och snart också Viktoria.
Viktoria kom vid tre-tiden. Det är lunchbesöket som är så sent. Vi hade redan ätit köttfärssås och spaghetti. Viktoria hade många bra åsikter om maten som stod i kylskåpet och som ibland blev för gammal. Hon föreslog att alltid datum skulle skrivas på förpackningen när den öppnades. Då skulle de olika personerna från hemtjänst alltid se när den skulle slängas. Viktoria skulle greja en bra penna som skulle användas till det.

Curt Hanssons målning

Jag åker till stan för att vara med på en stadshusvandring. Jag parkerade på handikapp-parkeringen strax utanför stadshuset. Från gatan gick en ramp in till hissen. Det var lätt för en rullstolsburen person att ta sig in och upp i stadshusets våningar. Jag hade lämnat elmoppen hemma och använde kryckan i stället. Jag visste att huset var fullt med trappor och skulle jag kunna ta del av hela föreläsningen så var det gående som gällde.
Stadshuset var min arbetsplats från det jag slutade internatskolan i Ljungskile och var nyss fyllda 18 år. Jag fick jobb hos Landsfiskalen. Det var då man niade varandra och då man inte fick ha byxor om man var kvinna. Landsfiskalen var en snäll men häftig gammal man som svor så fliserna rök och var full varje onsdag efter att han suttit ting. Domstolsförhandlingarna slutade alltid med middag och när landsfiskalen kom tillbaks till kontoret var han ofta mycket rund under fötterna. Vi titulerade våra två chefer med landsfiskalen och landsfiskalsassistenten. Det var inte alltid som alla essen kom rätt. 1965 omorganiserades polisväsendet och vi skulle alla omplaceras. Jag hamnade hos polisen i Strömstad. I just de lokaler som vi nu traskade igenom. Många minnen dök upp.
Det gamla stadshuset brann ned vid den stora branden i slutet av 1800-talet. Genom en donation av Adolf Fritiof Cavalli-Holmgren stod ett, för den lilla staden med 3.000 invånare, alltför stort stadshus färdigt 1917. Stadshuset är fyllt med mystik och magiska tal. Allt till minne av donatorns föräldrar. Högt upp finns ett rum fyllt med stadens store konstnär Inge Schiöler. Det är det rum där han under en tid satt och målade. Där finns också ett rum fyllt med målningar av Curt Hansson, en annan av Strömstads konstnärer. Vi kom allra högst upp i tornet och kunde se ut över Strömstad och havet utanför. Strömstad är en vacker stad.
Kvällen avslutades hos min guddotter som bjöd på räkor – naturligtvis. Vi äter mycket räkor och ofta. Jag kom hem sent till mamma och såg att alla kartongerna med näringsdryck hade satts in i hallen. Mamma sov.