Det var nog den häftigaste teaterföreställning jag någonsin sett. Kanske tycker jag så för att jag känner Lisa, som hade huvudrollen. Jag var så koncentrerad på hennes agerande, eller så var det verkligen den häftigaste. Det handlade om en familj. Pappan hade dragit iväg och gift om sig med en yngre kvinna och fått nya barn. Han hörde nästan aldrig av sig. Mamman, som spelades av Lisa, var gravt alkoholiserad och sökte, i brist på faderns närvaro, ständig tröst och närhet av sonen. Dottern var den mest normala och höll sig mest borta hos kompisar.

That Face, manus Polly Stenman

Efter föreställningens slut reste jag mig från stolen. Det var en enkel hopfällbar stol, som inte alls var bekväm att sitta på. Jag kände mig stel i kroppen efter att ha suttit där i två timmar. Inte kände jag det så länge föreställningen pågick. Det var en kort paus. Ja, ok då, det var en halvtimmespaus, men den kändes jättekort. Föreställningen var så jobbig, så jag önskade nästan att det snart skulle vara över. Jag är inte så bra på det där med spänning och obehag.

Elisabeth Falk i föreställningen Bländade – om två systrar

Efter föreställningens slut gick jag mot utgången. Jag kände mig alldeles tagen av det jag varit med om. Jag gick uppför trappan och var nästan framme vid ytterdörren. Jag vände mig om och tittade ner mot scenen. Till min stora lycka mötte jag Lisas blick. Jag kysste min hand och slängde iväg kyssen till henne. Jag hade önskat att jag hade haft med mig ett helt fång med vårblommor till henne. Det var verkligen en kraftfull roll hon spelat. Ett sådant fyllefruntimmer med så mycket kraft i agerandet tar man inte ur kroppen på jättemånga timmar. Jag knallade iväg till bilen. Jag tror jag tänkte mera på Lisas agerande än på själva handlingen. Antagligen gick det hand i hand. Killen som spelade sonen gick inte av för hackor heller.
Jag är så lyckligt lottad att jag har handikappkort i bilen. Men ibland finns det andra som tycker att de kan använda de där platserna även utan kort. Jag minns en kvinna, som satte en lapp på en bil, som som stod parkerad på handikapp-plats utan att ha kort. På lappen stod det skrivet: Du får gärna mitt handikapp också.

P-bot

Gissa om jag blev förbaskad när det satt en böteslapp på rutan. Inte för att någon tagit platsen, utan för att mitt handikapp-kort inte ansågs vara tillräckligt tydligt. Ibland så åker det ner emellan, men jag hade inte en aning om att det där var så himla viktigt. Så nu kommer jag att fästa det med tejp, så det inte ramlar ner mera. Jag tänker inte åka på någon mer 900-hundring. Dyrt, eller hur? Det gäller att betala och försöka glömma så fort som möjligt. Men jag skall överklaga. Jag tror inte att det kommer att lyckas men försöka duger. Håll tummarna för mig.