Igår var sista föreställningen med ”Alla Har Fel”. Det har verkligen varit en lärorik tid. När vi stod den sista stunden samlade efter föreställningens slut skrev My på sin talapparat ”Det har varit jätteroligt och jag har fått mycket bättre självförtroende”. Hon pekar på bokstäverna och

fram kommer ord som förslag och så trycker hon på det ord som hon vill säga. Det går sakta men vi har ju gott om tid. My spelade Julia och hade full koll på alla knapparna när hon känslosamt talade till sin Romeo. Och så Lina, som talar genom att titta på en skärm som bara hennes assistenter förstår sig på att använda. De läser genom att Lina styr med ögonen på skärmen vad hon skall säga och så säger assistenten det. Hon var så lycklig när hon gav sig iväg från scenen efter att hennes framträdande var över, så hon skrattade hela vägen ut

Och så Terese som lyste när hon sa att det här var det bästa hon gjort i hela sitt liv. Hon slutade att ta sina depressionspiller och blev av med biverkningarna som gjorde henne jättetrött. Nu strålar hon och det går nästan inte att få tyst på henne.
Jag har kommit underfund med att det där med att vara funktionsnedsatt är vansinnigt besvärligt när man skall göra vissa saker, men det finns möjligheter till bra sysselsättning. Det här med teater var verkligen en supergrej. Och gemenskapen i gruppen var helt fantastisk. Jag skulle önska att det kom massor av politiker och tittade på ”Alla har Fel”. Då skulle man förstå hur viktigt sådant här är.