Nu skulle jag ut på min första egna shoppingrunda. Självständig och stolt kände jag mig när jag gav mig iväg ut till bilen. Men först måste jag kolla så att jag bemästrar det där med att köra ut och in moppen i bilen. Jag tryckte på knappen på fjärrkontrollen och högerdörren gled åt sidan och strax därefter kom rampen ut. Den är precis lagom lång och lagom brant för att jag skall våga köra. Tyvärr hänger det ihop med att bilen är mycket låg. Så låg att den ofta stöter i vägbubblorna om jag inte är superförsiktig. Jag hade fått hjälp med att fästa fast moppen med säkerhetsbälte. Men hur tusan skulle jag få upp det? Hinder nummer 1. Jag ringde och fick beskrivet var den röda knappen som det stod press på fanns. Men jag är för svag i mina händer så det funkade inte. Det behövdes mera kraft. Jag hämtade en kniv. Jag var så förbaskad att jag tänkte skära av säkerhetsbältet om jag inte lyckades trycka in knappen. Jag bankade med knivens handtag och det gick upp till sist. Moppen stod lite snett så jag lyckades putta den åt sidan. Den väger 130 kg. Nu stod den mitt framför öppningen och jag backade försiktigt ut och nerför rampen. Lika försiktigt körde jag upp igen och där stod den nu i eget majestät. Jag kom att tänka på hur pappa baxade in tjurarna i djurbilen för vidare färd till Uddevalla slakteri när jag var liten. Jag lovar, det var spännande att se. Men nu var det shopping som gällde.

På konstutställning i Trädgårdsföreningen

På vägen in till stan funderade jag över var jag skulle kunna parkera. Först tänkte jag på handikapp-parkeringen bredvid Domkyrkan. Då skulle det vara nära till Nordstan och till glasaffären. Men jag ville ju inte att det skulle sitta massor av människor och kolla när jag körde ut. Tänk om jag körde bredvid rampen och välte. Då skulle jag ju känna mig jättedum. Nej, det var bättre att jag körde in in Nordstans parkeringsgarage. Upp på femte våningen, där var det säkert inte så många bilar. Min stora Honda snurrade sig fram i cirklarna på vägen upp. Jag ställde mig så att rampen lätt skulle kunna få plats och jag skulle kunna köra ut på sidan av bilen. Och jag hoppades att det inte skulle komma bilar som ställde sig tätt inpå så det skulle bli besvärligt när jag kom tillbaka.
Det gick som en dans. Jag backade ut moppen och var nu på väg fram till hissarna. Med kryckan tryckte jag på ner på hiss-knappen. Hissdörrarna öppnade sig och jag körde in. Men oj, hissen var för liten. Jag prövade att ställa mig snett men fastnade. Två killar såg mitt dilemma och erbjöd sig att putta moppen, med mig sittande ovanpå, lite åt sidan. Det gick bra,nu fick moppen plats och dörrarna var på väg att stängas. Men hur skulle jag ta mig ut där nere? Killarna hoppade snabbt in i hissen och åkte med ner, puttade mig åt sidan och jag lyckades baxa mig ut. PUH! Självständig? Jag tackade så jättemycket för hjälpen och körde sakta iväg genom folkvimlet i Nordstan mot Hallbergs smyckeaffär.

Rosenföredrag i Trädgårdsföreningen

Jag parkerade utanför och tog kryckan in i affären. Det är gott om plats därinne men min moppe är stor och jag ville inte riskera att köra på någon av alla de fina glasmontrarna. Tyvärr hade jag inte nog med pärlor för att få pärlhalsbandet uppträtt åt min guddotter, så ärendet förblev ogjort. Det fick bli några födelsedagar till.

Så var det födelsedagspresent till sonhustrun. Jag korsade spårvägsspåren och fortsatte in i Brunnsparken, satte upp farten och kom snabbt fram till lejontrappan för vidare färd bort till Domkyrkan. Jag kände mig riktigt glad och nöjd över att tryggt kunna ta mig fram utan att vara orolig för att välta. Det kände jag alltid med den lilla moppen. Och tänk att kunna gå på shopping i Göteborg. Det har jag inte gjort på flera år. Jag kände mig som en fågel som precis lärt sig flyga.
Jag kom fram till Josefssons och parkerade även där utanför och tog kryckan in. Men där fanns inga fräcka ölglas, så även detta ärende förblev ogjort. Jag körde tillbaks till Nordstan och kollade in på Åhléns. Jag körde in med moppen. Det gick, men kändes inte riktigt bekvämt. Jag fick ta det försiktigt och följa de stora ”strögen”. Äsch, här fanns heller inget som jag tyckte var kul att köpa till sonhustrun. De skaffar sig ju allting nu för tiden, så inget behövs. Då vill jag ju gärna köpa det där som man inte gärna köper till sig själv. Jag ringde sonen. Han rekommenderade ölglas. Ok, men då måste det bli lite vinklat åt Mias håll för hon dricker ju mest vitt vin. Det får bli Carolina Gynnings ölglas
Jag gav upp och begav mig till hissarna för hemfärd. Sonen hade nämnt att det fanns större hissar på andra sidan, så jag betalade parkeringsbiljetten och ställde mig framför hissen och väntade. Jag kom inte in i den här hissen heller. Ännu ett par snälla killar tog över problemet, puttade mig åt sidan så dörrarna kunde stängas, följde med mig upp till femte våningen, puttade mig tillbaks och jag backade ut ur hissen och tackade tusen gånger för deras vänlighet. Det var inte kul att känna sig så hjälplös. En tanke slog mig: ingen av de fyra killarna som hjälpte mig var uppväxta i Sverige. Det hörde jag när de talade. Men ok, det kanske var en tillfällighet. Det verkade vara så självklart för dem att ta hand om hjälplösa gamlingar som mig.
Jag kom fram till bilen. Det hade kommit flera bilar till femte våningen nu. Men jag hade ingen som tittade på mig och det var skönt. Jag avskyr när folk tycker synd om mig. De får gärna rycka in om det behövs, men att se och tycka synd om det är inte kul.
Jag backade fram bilen så det skulle finnas plats för rampen att komma ut, öppnade och körde in moppen. Det gick vägen.
Inget av ärendena hade blivit fixade. Men jag hade lärt mig en himla massa. Det allra viktigaste jag lärt mig var att den där stora elmoppen kan jag inte ha när jag skall shoppa. I alla fall inte om jag skall in i affärerna. Men i Trädgårdsföreningen, Slottsskogen, Botaniska och det jag egentligen skaffat den för: GOLF där blir den bra. Vid Backaplan hade de Carolina Gynnings ölglas. Det blir en perfekt present till sonhustrun.