”Än är det krut i gubben”, sa man i radioprogrammet Stil. Känn på det uttalandet. Visst känns det som om man talar om en gammal gubbe. En riktigt gammal gubbe. Gubben man talade om var David Bowie. Han fyller 66 år nu i januari. Han är alltså jämngammal med mig, eller rättare sagt, ett år yngre än mig, om man räknar hela år. Jag fyller ju i oktober. David Bowie har chockat publiken med att plötsligt ha kommit ut med en ny skiva nu. Efter att ha råkat ut för en hjärtinfarkt. Härligt, härligt. Mannen från Mars, med blixtar i ansiktet, med mycket glitter och fantastisk musik. Han är verkligen en stor popikon, kanske den största.

Lyssna till det här, The best of David Bowie:

http://www.amazon.com/gp/recsradio/radio B00006L736ref=pd_krex_listen_dp_img?ie=UTF8&refTagSuffix=dp_img

http://www.youtube.com/watch?v=YfAVmtH6sgU

David Bowie

Jag blir alltid så fascinerad när jag hör jämnåriga som kallas för gamla. Så ser inte jag på mig. Men jag minns en vän, som när hon var runt 60, kom och berättade att det känns lite konstigt, när hon var ute och gick med sina barnbarn och folk trodde hon var ute med sina egna barn. Ja sa bestämt att visst såg folk att hon inte kunde vara annat än mormor. Och visst syns det att man är gammal, men det känns inte så gammalt. Det har gått så himla fort. Var det bara detta? Så många år fyllda av lycka och olyckor. Jag förstår att många skriver sina memoarer. Det känns lite tomt att ha levt ett helt liv och alla år bakåt bara är borta. Ingen vet vad som hände. En väninna som dog i aids för ett par år sedan bestämde sig för att samla ihop livet i ett familjealbum, där hon skrev texter till varje bild. Det gav hon till sina barn. Jag undrar om det var hon själv som ville sammanfatta eller om det verkligen låg i barnens intresse. Barnen har ju ändå levt vid sidan av och följt med under de år som de levat. Mina föräldrar är 96 nu. Jo, det hade varit jätteroligt att få höra deras berättelse om hur de levde när de växte upp och hur de haft det i livet.  Jag har tänkt på det så länge, men tiden går och det har inte blivit av. Jag misstänker att de inte har så många barndomsminnen kvar nu. Pappa brukar berätta om hur det var i lumpen när han gick vakt vid Stockholms slott. Och när jag tänker på det nu så känns det bråttom att spara ner berättelserna på något sätt. Vi skall upp till Strömstad över helgen. Kanske skall jag ta med en inspelningsapparatur. Åren går och snart är det för sent.
Men det känns inte så när man är mitt i. Jag tänker på i somras. Jag skulle göra färdig middagen. Mamma, som är gammal kocka, lade sig i hela tiden och skulle rätta på allt. Hon kan fortfarande bäst, tycker hon. Jag bad mamma ta ledigt och gå ut och sätta sig hos pappa och Ida, som fyllde 90 år i somras. Nej, nej, svarade mamma, jag vill inte gå ut till de där gamlingarna. Mamma är lätt i kroppen. Hon går i och ur badkaret som en 17-åring och går till affären tvärs över vägen och handlar varje dag. Hon blir aldrig gammal. När känner vi oss riktigt gamla? Aldrig, tror ja, eller i alla fall, hoppas jag. Den dagen har vi nog gett upp och då är det slut.