Å så skönt, äntligen hemma. Jag hade tänkt att vara hos mamma ända tills på söndag, men det sprack. Jag klarade det inte. Skall man kunna ge till andra måste man vara stark själv. Det är bara att inse. Jag är inte tillräcklig stark.
När jag åkte iväg till mamma hade jag planer. Vi skulle baka. Vi skulle laga mat. Jag skulle verkligen se till att mamma skulle trivas och tycka att vi har det kul tillsammans. Jag såg framför mig min mamma som förr. Glad är hon fortfarande och sjunger gör hon också fortfarande. Men jag måste förstå att det är jag som måste dra lasset. Hela lasset måste dras och också mamma. Hon måste passas hela tiden. Det är precis som om jag hade en liten envis femåring. Som kan allt och som vill göra allt själv. Men det blir fel. Äggvitan till marängerna åker i slasken och chokladen bränner vid, ugnen stängs av och har bakpulvret kommit i eller inte? Ambitionsnivån var för hög. Jag orkar inte.

Göran och mamma och jag

Jag vaknade i morse och kände att jag fått nog. Jag kände mig ledsen. Jag satte på frukost och väckte mamma. Hon hade klätt på sig på överkroppen i samband med att hemtjänsten kom klockan halv åtta. Jag hade smugit mig in till mamma i mörkret i går kväll och hämtat hennes nerkissade trosor, kalasbyxor och långbyxor och lagt in nytt på stolen. Det låg kvar där jag lagt det. Hon hade på sig de mörklila pyjamasbyxorna. Så dumt av mig att köpa mörklila pyjamas. Det är klart att pyjamasar skall vara rosa eller ljusblå. Annars är det väl inga sovkläder. Mammas ”gula fläcken” gör att hon inte ser. Så när jag säger att hon har på sig pyjamasbyxor känner hon i midjan. Å, javisst, jag måste byta. Men en minut därefter är det bortglömt.
Vi sätter på kaffe och honungssmörgås. Det är det enda mamma äter. Honungssmörgås. Undrar hur Mannerström skulle lösa det problemet. Finns det något som ser ut som honungssmörgås, men som har mer näring? I så fall skulle nog mamma kunna äta det. All annan mat verkar helt kört. Och så punschpraliner och havreflarn. Efter frukosten ser jag att mamma längtar efter sängen igen. Hon säger: vi går väl och lägger oss Britt Marie. Men jag är ju inte 98 år.

Mamma på träningscykeln

Så är det hela dagen. Kaffe och honungssmörgås, TV-tittande en liten stund och så gå och lägga sig. Klockan halv åtta på kvällen kommer hemtjänst och delar ut en insomningstablett. Vi försöker att hålla henne borta från den tabletten så länge som möjligt. Tar hon den så tidigt så har vi andra inte kommit i säng. Då tror mamma att det är morgon när hon kommer upp lite senare på kvällen och ser att vi fortfarande sitter uppe. Då börjar hon att klä på sig. Jag har fullt sjå med att få henne att förstå att det är kväll och att hon kan krypa ner i sängen igen. Hon är som ett fyllo när hon tagit insomningstabletten. Jag avskyr att se min fina mamma som ett fyllo. Hon är visserligen inte så klar i huvudet men hon ser i alla fall inte ut som ett fyllo.
Jag beundrar dessa människor som arbetar med senila gamlingar. Att inse att varken minne eller hygien fungerar som det ska är besvärligt. Mammas kropp är i full vigör. Hon går saktare nu och orkar inte alls lika mycket längre, men hon har egentligen inga krämpor. Ja förutom lite astma, men för det tar hon ”pusten”. Hade hon full koll i huvudet så hade hon kunnat laga maten själv fortfarande och skött sin hygien och tvättat sina kläder. Nu är det illa ställt med sådant. Vi sköter det i smyg. För att inte trampa på mammas integritet. Det är inget som hemtjänsten kan göra, så länge som mamma tror att hon kan sköta det själv. Mamma tror att hon sköter det mesta själv. Ibland när vi tackar för maten, som vi själva lagat, och säger att den var god, så lyser hon upp och blir glad över allt beröm hon får.

Mamma tyckte hon var jättefin i en av mina färdigsydda kappor

Efter frukosten i morse gick jag ner och duschade och packade. När allt var klart för avfärd, gick jag upp till mamma. Då sjöng hon glatt: godmorgon, godmorgon, och föreslog att vi skulle sätta på frukosten. Jag berättade att vi skulle åka till Göteborg. Oj, sa mamma, Göteborg, så långt. Vi kunde ju stanna där, säger hon, hon har ju så stort hus alldeles själv. Gissa om jag får dåligt samvete. Vad gör man? Jag känner att jag slits mellan mig själv och mamma. Därför orkar jag inte ens ringa när jag kommer hem. PUH! När kommer vi till gränsen för när vi skall sluta låta mamma styra. Men vi vet att den dagen som hon hamnar på hemmet så är det slut. Hur skall hon då kunna hitta sitt kaffe och sin honungssmörgås när hon vaknar på natten? Nu hittar hon det utan att ens tända ljuset. Hon ser ändå så dåligt så jag tror inte att hon behöver något ljus. Men jag tycker nog ändå att det börjar smyga på henne att hon vill ha mer sällskap. Att flytta hemifrån och tänka sig att flytta in på hemmet är nog ett för stort steg för henne. Vad gör man? Vänta på att yttre krafter avgör? Men jag vill inte att de krafterna skall bli för besvärliga för mamma. Usch, det är inte kul att bli gammal.