Så var den utställningen över. Två dagar 11-17 måste jag vara fit for fight. Uppklädd och representativ.

En av kapporna på utställningen

Det kostar på men är kul och livgivande. Trevliga människor kommer och går, ger mig beröm som jag lever på länge. Jag tänker, att ställa till med konstutställning kräver egentligen mer än jag orkar med. Jag började de första förberedelserna redan för två veckor sedan. Hade jag varit frisk så hade jag gjort det på mycket kortare tid men nu….. Jag har massor av tid och det här är det roliga som jag behöver ”för att stå ut med skiten”, som Louise Hoffsten sa en gång. Det är verkligen ingen dans på rosor att ha MS. Jag vill så mycket och orkar så mycket mindre. Det ställer stora krav på humöret. Ibland rasar jag och måste lägga mig och vila som om jag vore 99 år som min gamla mamma. Vänta ut kroppen. Hur kul är det när man har så mycket idéer i huvudet.

Raven, akryl

Tänk att min gamla skolkompis från 1963-64 i Ljungskile kom och tittade. Och en arbetskompis från åttiotalet och en kusin som alltid ställer upp på allt jag gör. Vi bjöd på äpplekaka och vaniljsås till kaffet och så blev vi hungriga och fyllde på med korv och bröd.
Jag berättade för alla besökare om min mammas ovävda tyger och pappas slipsar som jag sytt kapporna av, visade silversmyckena som låg prydligt på plats i glasskåpen och ledde dem vidare in i vardagsrummet för att de skulle få se mina stora fågelmålningar.

Lördagen gick fort undan. Det kom besökare hela tiden. Men så kom söndagen. Natalia har helt rätt, man kan inte ha vernissage på en söndag, det kommer inga då. Det kom bara 6 pers. Men lyckan var stor när en kvinna från en konstförening ringde och ville köpa målningen ”Raven” som hängde nere på samlingsutställningen i kulturhuset Vingen.