Förkylningen börjar ge sig nu. Hostan håller sig kvar och har fullt sjå med att jobba bort slemmet för att flimmerhåren inte riktigt orkar med. Morgonbestyren tar sin tid. Jag är inte särskilt snabb. Krafterna i kroppen för en alltmer sinande tillvaro. De slåss med min envisa. Oftast vinner envisan och jag blir, efter lite längre tid än för en frisk person, klar med allt som jag bestämt mig för att få gjort. Nyduschad, påklädd, fin i håret och sminkad sätter jag mig ner och skriver upp allt som skall handlas in för julbordet. Jag har en behändig springare som sitter och väntar på att få ge sig iväg.
Själv behöver jag krafterna till matlagningen. Det blir mycket stående och jag har lämnat tillbaks arbetsstolen utan att skaffa en ny. Men jag tar det i min egen takt. Jag kan göra allting om jag bara får göra det i min egen takt.
Vi skall hem till en av sönerna och det är knytkalas som gäller. Det är kul. Då sätter vi alla vår prägel på den mat som skall finnas på julbordet. Någon kan inte äta mat med mjölkprotein, någon annan vill ha lite lyxigare på tallriken och barnen gillar mest köttbullar och prinskorv.
Vi har bestämt att jag skall stå för det som kommer från havet. Så det blir salladsblandningar med räkor och rom och lax och sill i flera olika skepnader, Fast jag slänger nog med en godisblandning med nötter och så en äggost med kolacreme och bär och en chokladtårta med jordgubbar också för säkerhets skull.