I strålande solsken tog vi båten till Koster. Vi skulle på födelsedagskalas. Jag hade köpt nya skor. Utan klack och med röda skinnremmar som satt hårt runt foten. Med risk för att remmarna efter hand skall töja ut sig så köpte jag dem trånga, storlek 36. Jag vet inte hur många par skor jag köpt, som blivit stående i garderoben oanvändbara. Det är jättesvårt att få tag på skor som sitter fast på foten och som är bra att gå med. Mina fötter har p.g.a MS starkt nedsatt känsel, så det som känns bra i affären känns inte alltid så bra efter att de suttit på ett tag. 

Det var ett fantastiskt försommarväder så det var omöjligt att hitta en plats utomhus där uppe. Vi fick sitta inne. Men med trevligt sällskap och en rolig dricka på bordet var glädjen i topp redan från början.

Kosterbåten kom fram en timma för tidigt och vi bestämde oss för att ta en sväng om Galejan. Mera rolig dricka.

Så var det dags att gå till kalaset. Backvis med färska skaldjur var framställda och rött och vitt vin och öl stod framställt. Bara att ta för sig.

Tal och dans och sångunderhållning avlöste varandra. Orkestern spelade upp. Gamla härliga låtar från vår ungdomstid. Dansgolvet fylldes. Man buggade, twistade eller dansade tryckare, eller tjagegli, som vi säger där uppe. Tjage betyder kind och gli står för att gnida kinderna mot varandra.

Det var ett fantastiskt trivsamt kalas. Göran var uppe och dansade med den ena efter den andra och bestämde sig för att nu var det dags att bjuda upp den egna hustrun också.

PUH! Vi brukade ibland träna på vardagsgolvet där hemma, men det hade inte blivit av de senaste åren. Som väl är så har jag lärt mig att det där med alkohol måste jag glömma. Jag måste känna mig riktigt hemma om jag skall våga mig på det. De som ser min obalans och inte känner mig tror att jag är onykter redan när jag kommer. Därför har jag alltid med min krycka så de kanske kan förstå att det hänger ihop med obalansen. För min egen säkerhets skull så avstår jag hellre roliga drycker. Nu skulle jag dessutom upp och dansa. Det gick, men var ganska jobbigt. Mina nya skor klarade eldprovet bra. Efter en dans satte vi oss.

Jag kände ett litet vemod efteråt. Det är inte kul att inte kunna dansa. Jag var ganska duktig på det och jag tyckte det var fantastiskt kul. Men den tiden är över sedan lång tid tillbaks. Trist, men jag fokuserar gärna på det jag kan och undviker det jag inte längre klarar av. Så för att avleda det ledsamma vemodet vände jag mig till närmaste bordsgranne och fortsatte samtalet. Jag skall träna där hemma fortsättningsvis så jag är startklar inför nästa svängom.