Jag hör på morgonnyheterna att Sverige är en stormakt vad gäller global hälsa. Sverige är den tionde största bidragsgivaren i världen. Och de säger också att ekonomi och social välfärd är det viktigaste för hälsan.
Jag har precis vaknat och ligger och funderar över boken jag läste igår. En sådan förfärlig historia. På 250 sidor skrivna av Charlotta von Zweigbergk. Jag läser sammanfattningen på baksidan av boken:

”Beata har arbetat hela sitt vuxna liv och försörjt sina barn själv. Hon har aldrig haft sociala problem och har alltid betalat sina räkningar i tid. Som egenföretagare har hon aldrig haft någon hög inkomst, men hon har alltid klarat sig. 
Tills den dag hon blir långvarigt sjuk. Det sociala skyddsnät Beata trodde fanns visar sig ha stora maskor och hon trillar rakt igenom – ner i avgrunden. Hennes liv förvandlas till ett rent helvete kantat av förnedring och svält. Från att ha varit en vanlig skattebetalare står hon nu i Frälsningsarméns soppkö. Samhället tar inget ansvar och inte ens de närmaste förstår vidden av hennes misär. För inte kan väl en skötsam svensk medborgare bli vräkt eller sakna pengar till mat?
Beatas berättelse är ett sant levnadsöde i det vi kallar vår välfärdsstat”. 

Min väninna föreslår att jag skall läsa boken. Hon funderar, kan det verkligen hända, kan det bli så? Vad tror jag om det som skrivs?
Jag som jobbat som revisor en stor del av mitt liv, som också varit egenföretagare, ensamstående mor och som blev livsvarigt sjuk mitt i livet ?
Jo, precis så kan det hända. Min lycka var nog att jag var van vid att arbeta med myndigheter av alla olika slag. Min bakgrund inom polis- och åklagarväsendet som handhar brottmål, kammarrätten med civilmål och arbetet som revisor de sista 35 åren har gett mig den styrka och erfarenhet som säkert hade hjälpt Beata att inte falla lika långt ner. Visst är det bedrövligt att detta skall kunna hända Beata och alla andra egenföretagare som verkligen kämpar för sitt uppehälle, helt utan skyddsnät från det fantastiska svenska välfärdssamhället.

Akryl 80 x 50 cm

Usch vad en egenföretagare måste kämpa. Det är ingen dans på rosor att stå själv. Jag frågade mig många gånger varför jag valde att sluta som anställd. Jag hade ett bra jobb på storbyrå och var mitt i karriären när jag hoppade av. Jag hade ett tryggt förvar och en helt annan lön än den jag sedan lyckades skrapa ihop till själv. Men det fanns omständigheter som styrde mig ut både privat och på jobbet.
Jag gillade verkligen att arbeta för mig själv, att bestämma själv och att inte ha andra som stod för kommandot genom meddelandelappar i brevlådan.
Tyvärr blev jag sjuk och var tvungen att avsäga mig alla revisorsuppdrag. Jag satt också och grät hos Försäkringskassan. De bad också mig att avregistrera mitt företag. Jag fick till slut sjukersättning men bara till 75 procent. Jag vägrade att avregistrera aktiebolaget. Så trots att vem som helst kunde se att jag inte hade någon verksamhet i företaget så tog de 25 procent för att jag undertecknade årsredovisningen varje år. Att upprätta en årsredovisning med hjälp av ett dataprogram för ett bolag som inte har någon verksamhet tar ungefär 10 minuter per år. Det var en dyr årsredovisning. Men jag hade kvar mitt bolag. Det var värt långt mycket mer än de där 25 procenten. Jag tänker på Beata som avregistrerade sin firma på order av den anställde på socialkontoret. Så sa reglerna, sa tjänsteman. Beata hade på grund av sin sjukdom inte kunnat betala sina 15.000 kronor i preliminärskatt och sociala avgifter som förföll varje månad. Skatteskulderna hade hamnat hos kronofogden och det gick till slut så långt att hon blev tvungen att söka socialbidrag. Med allt det medför i mänsklig nedsättande behandling. Beata var, efter vad jag förstår, i princip ensam. Det var inte jag. Jag har ett skyddsnät som ställer upp runt omkring mig. Jag är, liksom Beata, stolt och vill helst klara mig själv. Men Beata ramlade alltför långt ner i bedrövelsen.

Akryl 110 x 90 cm                                   Så här vill jag att alla skall ha det

Jag har kunskapen, jag har resurserna. Kanske skulle jag kunna hjälpa fler än de egenföretagare, som jag nu arbetar med. Kanske finns fler som behöver hjälp att kunna ro sig fram i egenföretagandets ofantligt svåra värld?
Med hänsyn till att det är så poppis att ge rådet att starta eget företag, till nybakade studenter, till arbetslösa, till invandrare, ja till alla som inte samhället tycker sig kunna ta hand om, så skulle nog min arbetsuppgift bli ofantligt stor. Frågan är om jag orkar.
Kanske är det bäst för mig att fokusera på måleriet ändå? Kanske är det så att min tid att ta hand om är ute nu efter 70 fyllda?