De nya rutinerna med påse på magen börjar så smått ta form. I alla fall rent praktiskt. Men det tar hela förmiddagen innan påsen och bandaget blivit bytt. Jag måste ta det lugnt och låta huden lufta en stund. Påsen klistras fast på magen och klistret ger små prickar. Det är något som huden inte riktigt tål. Jag tvättar noga med savett och sprayar på en skydds-spray men det hjälper inte helt.
Så kommer det där med det psykiska. Det känns inte särskilt kul att varje morgon knalla iväg med den gröna hinken till badrummet. Jag har varit fastkedjad vid hinken hela natten. I hinken ligger en påse som fylls på med kiss under natten genom en plastslang som är fäst vid påsen på magen. Jag sover lätt och när jag behöver vända på mig så känner jag alltid efter så slangen kommer med. Det där med att känna mig fastkedjad ställer till med psykiska besvär. Jag känner mig inte glad vid tanken. Tidigt vid femtiden vaknar jag och vill bara inte mer. Då kopplar jag mig loss från plastslangen. Jag tar min bok och ligger och läser en stund. Mest för att hitta tillbaka till ett bättre humör. Sedan somnar jag om och vaknar till musiken från morgongympan. Jag slänger på mig en t-shirt och sätter mig tillrätta på pallen framför tv´n. Träningen gör gott. Efter träningen blir det frukost och sedan tar påse- och bandagebytet vid.
Nu sju veckor efter operationen börjar jag känna att krafterna börjar återvända. Det var häftigt att jag skulle åka på ett sömnskov av MS-en mitt i alltihop. Men kanske var det så att kroppen måste få en chans att återhämta sig ordentligt. Att få ett sömnskov var ett säkert kort. Då har man inte en chans att stå emot. Det är bara att vila och sova.
Jag gjorde ett stordåd för några dagar sedan. Min garderob var fylld med kläder som jag inte längre kunde använda. Byxornas linning knäpptes precis där den lilla ”snoppen” sitter, alldeles lite snett till höger nedanför naveln. Alla tajta tröjor, små trosor, korta jackor och trånga byxor åker ner i tio soppåsar för vidare befordran till UFF. Magen är fortfarande svullen. Nu kan jag äntligen dricka så mycket som jag önskar utan att vara rädd för att kissa ner mig. Jag fyller mig med Loka. Kanske kan det göra att magen kan bli mindre på sikt. Men jag vill ju vara fin nu.
På vägen till 80-årskalaset som vi är bjudna på stannar vi till vid Frölunda Torg och jag styr kosan till klädesaffären många talat om. Att hitta byxor som går upp över midjan var inga som helst problem. Det är modernt nu sa kvinnan i affären. Fyra par byxor och några vida blusar och två stycken långkoftor följde med mig hem. De gamla kläderna åker ner i en påse och jag tar på mig helt ny garderob till kalaset.
Nu återstår bara ett par fina skor, men det får bli nästa gång. Det är svårt att få tag på skor som fäster på fötterna där inga muskler tar vid. De måste suga sig fast som gummiskor för att jag skall kunna gå bekvämt. Och vara helt utan klack naturligtvis. PUH!