Klockan är alldeles för tidigt att gå upp. Dagen blir lång. Jag måste sova mitt på dagen för att orka ända fram till kvällen. Men det är så himla tråkigt att ligga kvar i sängen när solen skiner där ute och äntligen har det slutat blåsa.
Jag har målat nu under alla blåsdagarna. Det är mysigt. Det känns så skönt att få vara i verandan. Bougainvillean har börjat blomma, liksom pelargonerna och den stora julrosen har blivit nästan som en buske. Då gör det inget alls att det stormar utomhus. Jag har mitt eget krypin. Här kan inga coronavirusar komma åt mig.
Men det börjar kännas som om dagarna blir så himla korta. De är långa men känns ändå så korta när jag inte fyller dem med något nytt. Helt plötsligt är klockan halv fem på eftermiddagen och här sitter jag fortfarande och målar.

Jag måste nog ändra på det idag. Den vita akrylfärgen har ju ändå tagit slut så jag kan inte måla över de där små dukarna som jag tänkt använda.
Min trehjuliga cykel står i garaget och väntar på att bli använd. Jag har varit inne på nätet och kollat cykelrundor men de är så himla långa. Jag är osäker på om jag klarar det med min fot. Min droppfot vill liksom inte vara med längre. Och jag är så himla trött på den foten så jag orkar inte träna den. Det får bli en annan dag. Nu tränar jag morgongympa varje morgon. Det får räcka.