Jag har just promenerat runt ängen. Det tar en halvtimma. Ett fuktigt härligt lagom kallt livgivande novemberväder som jag alltid älskat att andas in. Minnena kommer över mig. Jag gillade alltid att springa i Skatås. En mil eller halvmilen. Jag kan varenda upp- och nerförsbacke. När det blev tungt tänkte jag bara på att lyfta låren. Det hade min lillasyster lärt mig en gång när vi sprang i Lill-Janskogen i Stockholm och hon gick på GIH. Jag andas kraftigt för att sedan flyga uppför sopbacken. I nerförsbacken låter jag benen spinna runtrunt. Jag riktigt flyger fram.
Nu gick jag runt ängen och mindes. Och jag grät hela sträckan. Visst är det bra att jag efter att ha haft ms i tjugofem år fortfarande kan gå runt ängen. Men med rullator, det är verkligen inte alls kul. Rullatorn hjälper mig att hålla balansen. Med stor kraft lyfter jag benen som p.g.a  av MS-en känns som om de väger 100 kilo. I alla falla det vänstra benet. Jag andas ändas ända ner i magen och håller ryggen rak. Det är inte alls kul, bara tungt, men det måste göras.Oftast är jag glad och lycklig över att komma ut och känna glädjen över att kunna gå, men någon enstaka gång hänger inte humöret med. Jag hade talat med mina systrar som berättat att de varit ute och sprungit i en timma eller en och halv mil. Jag tror att det var det som satt kvar i minnet när jag knallade ut. Jag skulle vilja säga till dem: sluta aldrig springa, eller åtminstone: sluta aldrig gå. Det kommer kanske en dag då ni inte kan välja.