Hemma igen, det känns skönt. Nu sitter jag här med fyra små plåster på vänstersidan och magen. Såren gör ont när jag rör mig. Alldeles särskilt där njuren togs ut. Men ont är ändå inte så illa. Det går över.
Jag blev väl mottagen på Uddevalla lasarett. Jag kom direkt in till en läkare som visade bilder på min förminskade njure. Den hade enligt läkaren blivit mindre i takt med att den inte kunde fungera. Läkaren berättade också om hur operationen skulle utföras. Och det bästa av allt, att jag skulle opereras dagen därpå.
Lilltjejen
Jag knallade iväg med min man och min rollator till avdelning 3. En mängd prover togs. Jag hade ju legat inne på sjukhus i utlandet, på Teneriffa. Då måste det toppsas i munnen, i armhålan, i ändtarmen och blodprover i behållare med många olika färger.
Jag blev serverad lunch. Framför vid bordet satt Berit. En häftig kvinna från Majorna. Hon hade bott i Trollhättan i 47 år men inte lämnat sin dialekt. En kraftig göteborgska. Och hon var så himla bestämd. Salt i maten var det värsta hon visste. Hon spydde när hon fick salt i maten,sa hon. Och korvgrytan var salt.
Nu skulle jag knalla iväg till narkosläkaren Tillsammans med Berit och några andra som kom och gick så satt jag och väntade på min tur från klockan halv ett till halv fyra. När läkaren kom ut i väntrummet och såg två kvinnor så blev han förvånad. Det skulle enligt hans lista vara bara en kvar. Han avverkade den sista på listan. Kvar satt jag. Han fick mitt namn och började ringa runt. Han var inte nådig. Han läxade upp den ena efter den andra. Så här fick det inte gå till. Att låta patienterna sitta och vänta så länge fick inte förekomma. Fantastiskt tyckte jag som väntat sedan i november förra året på den här operationen.
Planeraren för operationen hade i hastigheten missat att meddelat narkosläkaren. Allt hade gått så fort. Men jag hade haft trevliga tre timmar tillsammans med Berit och de andra i väntrummet och det bästa av allt, jag blev inte hemskickad.
Jag blev lotsad av Rosita genom korridorer och hissar ner till bottenvåningen. Där finns en övernattningsavdelning, i väntan på operation nästa dag. Jag mottogs med stort välkomnande in på rum nummer 1 av damen som var boss där. Klockan sex blev jag serverad middag i matsalen. Makaroner och skinksås. Den hade inte Berit kunnat äta. Den var salt. Två dubbelduschar med två timmars mellanrum skulle jag göra innan jag gick till sängs. Jag sov lite till och från under den natten. Det var mycket att tänka på.
Klockan sex blev jag väckt. Sista reningsduschen före operationen och sedan på med plasttossorna och särken och morgonrocken. Alla mina kläder och andra grejer stuvades ner i en plastsäck. Nu var jag startklar. Kvinnan i receptionen följde mig upp till avdelning 3. Där fick jag lägga mig i en säng i väntan på att bli inkörd i operationssalen.
Ren som en liten bebis kördes jag strax in. I en halvtimma fick vi vänta på att operativsystemet i datorn skulle börja fungera. Det behövdes för dokumentationen. Syster och jag pratade om ditt och datt. Jag minns att jag berättade om Sahlgrenska, om när jag slussades ut och in med tre infektioner sedan fem månader tillbaks. Och att jag var glad över att äntligen så snabbt komma in nu.
Hilma ror hänger i svart/vitt just på samlingsutställningen på VSA
Jag fick sprutan som gjorde att jag somnade in. Nu var alla på plats. Det tog inte ens en enda minut innan jag var helt borta. Operationen tog nog ett par tre timmar.
Jag vaknade upp med en syn som var som ett virrvarr ovanför mig. Plötsligt stannade det och jag var vaken. Sköterskan var snabbt framme och frågade hur jag mådde. Jag mådde bra, svarade jag. Jag fick vatten. Klockan var halv fem på eftermiddagen. Var hade alla timmar tagit vägen? Jag fick plötsligt kraftiga kramper i sidan från armhålan ner till vänster ljumske. Jag kippade efter andan. Fick en bedövningstablett. Det hjälpte inte. Jag hyperventilerade. Nu fick jag en spruta. Det hjälpte inom ett par minuter. Vad var det? Jag hade aldrig råkat ut för det tidigare. Hemskt var det. Jag sov en stund.
Jag fick en liten smörgås med vatten till. Jag åt lite. Fick en baklofén. Men tyvärr för sent. En ny kramp. Ännu kraftigare. Usch, jag blev rädd för att dö. Andningen var besvärligast. Och jag hade så ont. Krampen gick över.
Klockan halv nio blev jag inkörd på avdelning 3 igen. Nu till mitt rum nummer 8, enkelrum med radio och tv. Skönt att få eget rum. Doktorn kom på ronden framåt tio. Nu hade jag fått frukost, macka, te, och ägg. Doktorn hade knappt börjat tala förrän den tredje krampen körde igång. Ännu värre än de två tidigare. Jag såg att läkaren skakade. Jag kippade efter andan. De starka pillrena hjälpte inte. Doktorn klappade mig på ryggen. Sa att jag skulle ta långa andetag. Det går inte, sa jag. Jag hyperventilerade. Fick fram ordet ”spruta”. De hade ingen spruta. Jo sa jag, inne på intensiven fick jag en spruta. Jag grät, hyperventilerade, stammade fram orden. Läkaren fattade ett snabbt beslut och bad sköterskan springa in och få en spruta på intensiven. Det tog som sagt inte ens en minut förrän sprutan verkade och jag kunde slappna av. Läkaren var skärrad. Det såg jag. En ung läkare. Alla läkare och sköterskor är ju unga nu för tiden. Antagligen beroende på att jag är gammal. Det var onsdag eftermiddag.
Vingesus Olja 70×100 cm Pris 4.000
Operationen var över. Jag fick äta baklofén varje dag nu för att inte få kramper igen. Och smärtstillande och alvedon och sifrol och antibiotika. Jag blev trött och hade ont. Det var ingen dans på rosor precis. Så var det skärtorsdag. Jag smsade och talade i telefon med mina anhöriga. Jo, det var bra, sa jag. Det var bra när jag låg i sängen men inte när jag skulle upp. Jag tog en prommis i korridorerna med gåbordet, fram till fönstret där jag satte mig en stund i solskenet. Då kom blodtrycksfallet. Jag blev alldeles kallsvettig och yr. Jag kallade till mig en syster. Hon körde mig tillbaka till rummet. Jag fick vila en god stund innan lunchen. Den var salt, den kunde nog inte Berit äta.