På torsdagen kom min älskade prinsessa på besök. Jag hade skjutit upp besöket i flera dagar. Egentligen skulle ju min prinsessa kunna komma precis när det passade henne, helst alla dagar, men jag var så svag. Det var inte nog med att jag blivit opererad, jag åkte på ett ms-skov också.

Prinsessan på väg till Alaska 2009

Efter tio dagar på Sahlgrenska kom jag hem. Jag smsade till alla ”jag kom hem och blev frisk”. Jag lagade mat och tyckte att livet lekte. Det där med operation var väl inget.
Kvällen efter fick jag feber. När den stigit till 38,7 ringde jag till avdelning 30 där jag legat. Det var fredag kväll. Jag tänkte att eftersom de tagit tempen på mig alla dagar när jag låg inne de där 10 dagarna så måste det vara viktigt att inte ha feber. Jag talade med en sköterska. Han läste i min journal under tiden som han talade lugnande med mig. Till slut hade han bestämt sig. Det var inget att oroa sig för. Jag skulle bara ta det lugnt, vila och så skulle det gå över. Dagen efter hade tempen gått ner till normalt. Jag kände mig lugn men otroligt trött och hade lite ont i huvudet. Det slog mig att det kändes precis så som jag brukade ha det när ms-skovet slog till för flera år sedan. Jag kände igen det.
Dagen efter visste jag. Kroppens immunförsvar hade inte lyckats. Nu tog ms-en över. Tröttheten är bedövande. Jag orkade nästan inte ta mig till toa för att byta bandage/stomipåse, nästan inte till bordet för att äta, jag orkade inget. Bara sova, bara ligga. Allt liggande gjorde ont i hela kroppen.
På måndag ringde jag igen till Sahlgrenska. Nu berättade jag att jag hade värk i hela bålen. Så som man sover i en dålig säng. Jag hade provlegat två sängar och soffan sista natten. Det var inget fel på sängarna. Värken satt i kroppen. Sahlgrenska hade inget gott råd att komma med. Jag skulle dricka mycket. Jag bad min käresta åka till hälsokostaffären och fråga där vad som kanske skulle kunna hjälpa. Personalen rekommenderade gurkmeja.
På kvällen tog jag tre stycken kapslar gurkmeja. Jag hade bara lite ont under den första natten och inget ont alls under den andra. Det var en stor lycka. Så nu äter jag gurkmeja alla dagar.

Den amerikanska blåbärsbusken i vår trädgård

Men tröttheten sitter kvar. Jag minns sedan tidigare skov då för flera år sedan, att skoven höll i sig i en vecka fjorton dar upp till tre veckor. Nu har det gått nästan två veckor och jag märker att tröttheten börjar ge sig. Men svagheten från operationen tar nog längre tid. Någon berättade att man blir av med 45 % av den fysiska styrkan i samband med en operation av den här digniteten. Jo jo. Operationsläkaren sa att jag skulle ta hösten som en läkeperiod. Hela hösten. Det är länge för mig som så lätt blir uttråkad. Två månader kvar.
Prinsessan stannade hela dagen. Vi pratade och pratade. Hon jobbar kvällsskift på Volvo. Vi åt lunch som Göran lagat. Att höra barnbarnets funderingar är fantastiskt livgivande. Tänk att vara i en ålder när allt händer. Antagligen kommer inget att se likadant ut om bara ett år. Det ställer mina egna tankar på kant. Här händer inget mer än att höstens färger lyser som eld och mörkret tar mer och mer plats. Redan vid tre går solen ned bortom grantopparna och inte länge därefter blir det mörkt.
Allt detta mörker. Dessa långa kvällar. Och med så mycket trötthet i kroppen.
Jag har arbetat med ett litet bokslut under två dagar nu. En halvtimmas arbete och så vila. En halvtimmas arbete och så vila. Det är skönt att ha något att pyssla med. Jag tänker på att vi har hela den långa vintern framför oss. Med alldeles för många timmar att slå ihjäl. Dagarna är för långa. Nätterna är för långa.