Det har gått några dar sedan jag skrev senast. Skälen till det är många. Jag var hemma över helgen och avslutade med att se en fantastisk föreställning av Dolly Parton på Scandinavium. Vi kom i säng halv 12 och eftersom jag ville hinna till Sommarsols morgongympa blev det uppstigning kl 6, efter en natt fylld av spasticitet. I tidvis hällande regn, då farten gick ner till 50 på motorvägen, körde jag till Sommarsol och hann precis i tid till gympan kl 9,30. Jag var jättetrött och tog en snabbslummer fram till Birgits föreläsning, kl 11. Det handlade om hur man töjer ut för att återfå eller behålla sin rörlighet. Hon gav många exempel, som ex. att sitta på bakvänd stol med ryggstödet mot magen och med ett ben på vardera sida om stolen eller sitta i skräddarställning med fotsulorna emot varandra. Det drar ut muskulaturen på insidan av låren. Hon talade också om spasticitet som kan minskas om man sover på magen. Det tog jag fasta på, jag som alltid sover på sidan och har sådana otroliga problem med spasticiteten på nätterna.
Måndagen var ingen rolig dag. Jag var trött mest hela dagen. Jag tränade handträning hos arbetsterapeuten Lisbeth och fortsatte enligt programmet med träning hos sjukgymnasten Birgit och till sist middag och sedan i säng.
På natten därefter vaknade jag tre gånger. Jag hade tagit till mig Birgits förslag och vände mig till magläge och somnade efter en kort stund om igen. På tisdags morgon var jag jätteglad och utsövd. Birgits råd var fantastiskt bra. Jag berättade för de andra på tisdag morgon.
Efter lunch kom en av sönerna och hälsade på. Jag guidade fram genom Sommarsols korridorer och vidare in i mitt rum. Det blev ett känslofyllt besök. Mina ögon såg plötsligt det Tony såg. Min syn förändrades från träningsläger till sjukhem. Långa kala korridorer där rullstolarna står på rad och mitt rum som saknar värme och känsla för myspys, var vad jag såg. 14 dagar har gått och jag kände hemlängtan. Göran och jag är sällan hemifrån längre än 14 dagar, trots att vi rest över stora delar av världen. Så därför var min hemlängtan inget nytt egentligen. Avskedskramarna rörde upp känslor. Tony tyckte synd om mig för min spasticitet. Det var lite nytt för honom att jag inte bara var entusiastisk.  När jag är hemma och har sovit dåligt, då stannar jag hemma och ingen ser den sidan. Vi sa hejdå och jag kände stor lycka över att han tog sig tid att komma och hälsa på. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Men när jag som vanligt satte mig vid middagsbordet kl 6 tänkte jag på skådespelandet och min sedan barndomen inlärda disciplin. Man måste bjuda till.
Onsdag morgon efter ytterligare en bedrövlig nattsömn. Birgits råd hjälpte inte. Jag vaknade kl. 1,3 och 5 med spasticitet i vänsterben som vanligt. Morgongympan var ledsam. Jag tittade på paret framför mig, där hustrun hjälpte sin man att genomföra de olika rörelserna. Tårarna brände bakom ögonlocken, jag måste tänka på något annat. Balansträningen med Inger var rolig, svår och omväxlande. Det engagerade och jag glömde tillfälligt mina bedrövelser. Så var klockan 11 och vattengympan körde igång, men den, som tidigare gett mig sådana otroliga lyckokänslor, lyckades inte ta bort mitt sorgesamma tillstånd. Jag tog mig en långpromenad ner till havet efter lunch. Det blåste och på havet gick det lite vita gäss.
Kl 2 hade jag sjukgymnastik med Birgit på schemat. Promenaden var nödvändig för att få upp humöret. Tyvärr blev det lite feltimat med hänsyn till att träningen med Birgit blev förstörd. Benen var slut, men det goda humöret var tillbaka. Vi körde med skakningsmattan och jag berättade om mina nattliga besvär, som inte avhjälptes med kylvästen jag lånat och provat ett dygn. Birgit föreslog att jag nu skulle prova något kallat TNS. Det är elektriska stötar, som förmedlas genom små lappar som fästs fast, i mitt fall, på lårets över och undersida.  Det skall bli otroligt intressant att se om det kommer att hjälpa i natt.
Lisbets föreläsning om betydelsen av träning var jättenyttig. Det är fantastiskt nyttigt att höra alla dessa olika föreläsares samstämmiga syn på vad träning ger för en bra hälsa och ett bra liv. Vi blir hela tiden peppade och ipräntade detta. Jag är glad och pigg igen nu. Så lite träning till kan inte skada. Jag tog ett varv i måbragymetdär jag blev smittad av flera andras entusiasm

deta är en av våra kockar

Middagen bjöd på höstbuffé med rödvin (vinet fick vi betala själva). Sedan hade vi pysselkväll med Joanna.
Hans, vår regisör där hemma i Göteborg, ringde. Han har varit på många rehab och berättade att efter ett par veckor är det vanligt att man får en dipp och blir ledsen eller irriterad. Man orkar liksom inte. Det var skönt att höra, att jag inte är ensam. Han berättade också om höstens engagemang. Så skönt att känna att man är back in business again.