Klockan är nio på måndags förmiddag. Jag sitter med morgonrocken på och en tjock halsduk runt halsen. Det är inte alls kul. Jag har inte varit förkyld eller fått influensa på jättemånga år. Med MS i botten så blir det så mycket mera. Tröttheten som alltid finns blir tröttare och stelheten i kroppen tilltar. Rösten försvann igår så något födelsedagsfirande hos äldste sonen gick inte att vara med på. Halsduken åkte på i natt när den högra mandeln i halsen kändes svullen. Torrhostan  och huvudvärken är inte heller att leka med.

Pyntat, men lite kvar

Jag har varit uppe hos mamma i fem dagar. Det var efter det som jag kom hem med förkylningen. Jag undrar hur mamma har det. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle kunna kännas att utöver hur jag mår också vara 98 år. Det är inte kul att ha sin gamla mamma så långt bort. Hon frågade mig för några veckor sedan om jag inte kunde bo där hos henne. Det gjorde ont i kroppen. Jag tyckte så jättesynd om henne, men jag klarar inte det. Mamma är inte helt klar i huvudet. Hon säger och frågar samma saker 10-15 gånger innan hon förstår. Vi klarar det jättebra en kort period, men att ha det alla dagar funkar inte. Jag skulle nog bli knäpp tror jag.  Usch, vissa val är svårare än andra.

Nu skall jag försöka komma underfund med vad som är viktigast att göra de närmaste dagarna. Julklapparna är nästan helt grejade. Jag har bara en kvar. Det är till en liten 9-årig tös som bestämt sig för att fira julen med oss. Gissa om den julklappen är viktig. Och så skall vi  stå för den mat på julbordet som kommer från vattnet. Alltså sill och sånt. Måndag och tisdag kvar. PUH! Jag som aldrig tycker det är jobbigt med jul. Det är ju jättemånga dagar att göra det man skall på. Men nu är det bara två kvar och jag sitter här med en tjock halsduk runt halsen. Jag orkar inte ens tänka på hur det känns att gå ut i det där kalla vädret. En annan dag.