Lördag vernissage dag. Jag letar i GP för att komma fram till vart jag skall gå och titta. Jag vill se vad andra målar. Det är grått och nollgradigt ute.

Så här ser min lilla elmoppe Wispa ut

Här gäller det att ta på sig långkalsingarna. Det går inte att hålla värmen när jag inte rör mig utan sitter hela tiden. Jag får hjälp med att lyfta in min lilla elmoppe i bilen. Jag kan inte köra in den själv eftersom plattan som lyfter moppen är för liten. Det är den som måste byggas om för att jag skall bli självständig i mitt vardagsgörande. Nu är vi på G på konstutflykt i stan. Vi drog igenom det ena galleriet efter det andra. Men jag blev faktiskt riktigt besviken. Det fanns inget roligt att se alls. Jag minns att jag blev så ifrågasatt när jag en gång för ett par år sedan frågade en av galleriägarna om jag kunde få ställa ut hos henne. Hon tyckte nog inte att jag var särskilt mycket att tjäna pengar på. Jag undrar om hon kan tjäna några pengar på den som hon nu ställde ut. Och jag minns att kulturansvarig i Strömstad sa att han bara ville ha riktiga konstnärer, alltså högutbildade utställare, som han ville visa i Lokstallet. Men jag har sett att där inte alls bara finns riktiga konstnärer.

Dam i hatt olja är försvunnen

Vi drar vidare till Konsthallen uppe vid Götaplatsen. Natalia hade sagt att där ställer man ut minimalistisk konst. Vi tog ingången genom Konstmuseet och hissen upp till Konsthallen. Vi passerade killen i receptionen som berättade att ett föredrag om barn, konst och alkoholism nästan var slut, så det var ok att gå förbi dem. Vi gick förbi och kom in i några stora rum där utställningen ”Märk linjen” pågår. Jag begrep ingenting. I ett rum hängde ett tiotal ramar fyllda med något som såg ut som toapapper. Alltså inget mer, bara vitt. I ett annat rum visades en stor upplyst fyrkant på golvet. Jag tror att mannen i entrén kallade det för datorinstallation. Det var bara dumt tyckte jag som inte begriper mig på sådant där som har en mening som man får fundera ut själv. Plötsligt slog det mig att det var ju just det som jag själv nu försöker mig på. Att måla sådant som tittaren själv får fundera över. Eller fundera över? Varför då? Man kan väl bara se bilden som den är. Färgerna. Bara färgerna kan väl vara mysiga att se. Ja, käre nån, konstvärlden är en annorlunda värld. Men vi måste väl ha kommit till Konsthallen efter det att Natalia var där. För några målningar enligt minimalismen såg vi inte. Förutom det inramade toapapperet förstås.
Vi avslutade konstrundan med rökt lax med gurka och sesamfrön och ett glas vitt vin inne på museets restaurang och sedan åkte vi hem.

Inge Schiöler

Jag fortsätter mitt funderande. Jag söker på internet efter idéer. Minimalism, abstrakt, fågelmålningar. Bakgrunder, olika tekniker. Jösses, jag har massor att lära. Men det eggar mig att de inte vill ha mig som utställare. Jag skall ta mig tusan visa dem. Jag drömmer om att jag en dag får ställa ut i Göteborgs Konsthall. En gång för flera år sedan såg jag en utställning där med Inge Schiöler. Han kommer också från Strömstad. Han satt nere i den lilla skrubben och målade, bakom systerns café Kaffedoppet i Strömstad. Jag jobbade som brickflicka där på somrarna. Jag var 13 år den första sommaren. Ibland bad fröken Schiöler oss att gå ner till Inge med ett wienerbröd och en kopp silverte.  Jag minns att runt hans fötter på golvet låg massor av hans teckningar. Det var litet och trångt och rörigt. Han mådde inte så bra. Han kanske också sökte sysselsättning som gjorde livet värt att leva. Jag önskar att jag hade fått en enda teckning av alla de där som låg på golvet.