Ja en gång revisor, alltid revisor. Nu när jag har så mycket tid över till att gå i egna tankar och fundera så blir det mycket sånt. Jag läser i tidningar och lyssnar på diskussioner på TV. Uppväxt, som jag är med en pappa som åkte runt och hämtade de som han visste röstade på ”rätt partier”, så har det satt sina spår i mig. Jag blev tidigt medveten om politik. Vi visste precis vilka som var sossar, högerpartister eller kommunister och vilka som tillhörde ”våra egna”. Det var de som kom hem på kaffe efter att ha röstat i skolan, som låg bredvid vår tomt. Och lapparna med pappas namn på lade jag i valurnan. Det var det enda rätta.
Med åren har jag lärt och sett. Min tid som revisor har gett mig insikter som jag aldrig skulle kunnat få på annat sätt. Jag har sett människors engagemang för sin egen försörjning och sitt eget företagande. De brinner verkligen för det de gör och för sina medarbetare. 98 % av alla företag i Sverige räknas som småföretag. Jag pratar därför inte om det där med riskkapitalbolag. Det är inte alls samma som småföretagande. Småföretagande är genuint grundmurat intresse för vad man håller på med. Och man jobbar inte bara för pengarnas skull. De flesta tycker säkert att det vore kul att bli rik på det man håller på med, men inte på medarbetarnas bekostnad.

Artikel i GP 2014.10.07

Jag läste ledaren i GP den 7 oktober och kan inte låta bli att reagera över allt det jag tycker är dumheter. Artikeln handlade om vinster i välfärden. Det påstås där att vinstförbudet skapar stor osäkerhet för många små välfärdsföretag. GP´s ledare fortsätter: ”Ingen startar ett företag, arbetar hårt och riskerar egna pengar när framtidsutsikterna är så osäkra att ett politiskt beslut när som helst kan ta bort förutsättningarna för verksamheten”. Jag hör i en TV-intervju en av ägarna till ett sådant småföretag säga, att om hennes företag går dåligt ett år och hon inte kan ta ut lön, så måste hon ju kunna ha möjlighet att få vinstutdelning i stället.

Mamma hos frissan och blir fin

GP´s ledare säger att Jonas Sjöstedt också ville ha lag om låg ränta på insatt kapital. GP skriver: ”att lagstifta om tillåten ränta, d.v.s. vinst, på pengarna som företagaren själv satsar , är både olämpligt och svårt. Ett företag kan behöva göra hög vinst ett år för att klara låg vinst ett annat”.
Men jag vet att Skatteverket alltid har granskat räntesatserna i småföretag på delägares insatta kapital. Har den inte varit låg nog, så har Skatteverket inte godkänt och omvandlat del av ränteuttaget till lön. Det är inget nytt.
Och för att utjämna resultatet i ett företag finns periodiseringsfonderna, där man kan spara vinst från beskattning i sex år. Det är heller inget nytt.
GP skriver vidare: ”Att begränsa utdelning har också sina sidor. I ett litet nystartat företag är vinstutdelning ofta en del av företagarens lön”. Såna dumheter. För det första måste företaget ha föregående års avskattade vinster att ta av. Finns inte det blir det ingen utdelning. Man kan inte ta av det bundna aktie kapitalet. För det andra måste företagets ägare i så fall betala in egen tjänstepension, för utdelning är inte pensionsgrundande. Jag kan inte förstå varför det skulle vara så illa att betala ut ordentliga löner till alla som arbetar inom företaget. Företaget står ju och faller med bra ledning, bra kvalité och med duktig och kunnig personal. Och att ägaren skulle kunna skära guld när väl företaget kommer att säljas en dag är väl bara att gratulera. Men jag tror ingen småföretagare har en företagsförsäljning, som sitt största mål för sitt företagande. De knegar oftast vidare, ibland alldeles för länge, utan att vilja se när förlusterna hopar sig. Hoppet är det sista som överger en småföretagare. Därför kan jag inte se riskerna med att valfriheten begränsas, så som man säger.
Eller vad är det jag inte förstår? Berätta gärna det för mig, ni andra som har en annan åsikt om vinster i välfärden, än Sjöstedt – och mig. Man kan ha samma åsikter om en del saker, även om man inte röstar på samma parti, eller hur?