Äntligen har jag kommit igång efter veckorna i Vejbystrand och målarkursen i Gerlesborg och alla födelsedagskalas. Det var segt. Men visst var det väntat. Jag får alltid ”bakrus”

Födelsedagsblommor

efter att ha gjort så där mycket. Jag fick en bok av min käre man som Alice Munro, nobelpristagaren, har skrivit. Jag är ingen skönlitteraturläsare. Ofta tycker jag det är bortkastad tid att läsa om blommande trädgårdar eller kärlekshistorier. Men så får man inte säga antar jag. Det är väl som att svära i kyrkan. Munros noveller handlar om kvinnor som står i centrum. Just den bok jag läser, Kärlek Vänskap Hat, berättar om drömmar och ambitioner, om kärlek och otrohet och om det pris kvinnor får betala för att leva livet på sina egna villkor. Jo visst

Alice Munro

är det lite småmysigt och visst kan man få sig en tankeställare. En del kan jag känna igen från mina egna erfarenheter. Dumheter som rullas upp eller misstag som jag gjort. Men jag har ett sådant trivsamt liv nu med så mycket roligt så jag har nog ingen lust att tänka tillbaka på allt jobbigt som jag haft bakåt i livet. Men jag skall läsa ut boken. Det gjorde jag inte alltid förr. Jag läste massor av böcker men sällan hela. Först tog jag de första 10-20 sidorna. Hade inte någon intressant handling uppenbarat sig så hoppade jag snabbt in i mitten och snabbläste lika många sidor där. Verkade handlingen jätteintressant och var bra skriven så började jag om från början. Det är alldeles för många böcker med massor av sidor som känns som utfyllnad. Många sidor är bara beskrivningar av oväsentligheter. Då går jag vidare till slutet och läser de sista sidorna. Det där med skönlitteratur är väl som vin skulle jag tro. Man behöver inte gilla allt bara för att det är vin heller. Jag fick ”Den motvillige monarken” i födelsedagspresent. Den läste jag ut

Chockdoktrinen av Naomi Klein

för att kunna bilda mig en uppfattning om vad man skrivit om kungen och för att kunna bedöma vad som diskuteras och vad som skrivits i tidningarna. Jag tyckte det var en riktig sladderbok. Den var fylld med intervjuer som skrivits ned ordagrant. Det var riktigt tjatigt att läsa vad brudarna sagt och om festfixarnas kalas och vilka gäster de hade bjudit in. Och så var det mycket om nazismen, både om kungens och drottningens gamla släktingar. Varför dra upp det i en bok om ”den motvillige monarken”, som väl är tänkt att handla om vår nuvarande kung. Dyngspridare, tycker jag.

Däremot plöjde jag mig igenom ”Chockdoktrinen” av Naomi Klein. Den borde alla läsa. Den handlar om allt som skett i pengarnas nedsmutsade värld. Jag kom fram till att kapitalism och kommunism ligger i samma säng. För vanligt folk är de båda lika illa. Jag önskar vi kunde skruva tillbaks tiden sådär cirka 50 år. Allt det materiella vi har nu är bara luft. Kanske blir vi lyckligare av det, men vad händer när vi en dag dimper ner. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur det gick för islänningarna.
Men usch så tunga trista tankar jag kommit in på nu. Ibland drar funderingarna iväg med mig när jag skriver och det jag tänkt skriva om från början blir något helt annat. Så var det nu. Nu får jag nog ta mig an lite handträning. Jo, jag måste ju berätta för er att jag gjort äppeljuice på alla äpplena som fanns kvar på trädet. Fem stycken jättefina flaskor fylldes med äppeljuice. Utan socker naturligtvis.