Sommaren bara fortsätter. Vi hämtade ut den reparerade gräsklipparen och telefonen och åkte hem till mamma. Hon blir alltid lika glad när vi kommer. Det är lite som med en hund. Om vi kommer in genom dörren efter bara en timma så blir vi lika välkomnade som om vi varit borta i fjorton dagar. Vi klippte gräset. Jag får chansen nu när pappa gått bort. Han tyckte aldrig att fruntimmer skulle sitta på gräsklipparen. Det var karlajobb, sa han. Det är så himla kul, för då där behöver jag inte mina ben. Sitta på en gräsklippare är ju inga problem för mig. Det känns så skönt att få vara med och jobba som de andra och inte bara sitta och titta på när de andra håller på. Mammas gräsmatta är nog närmare 2000 m2 så det tar tid att klippa den. Maten kom med hemtjänsten. De passerar mammas mat. Hon har svårt för att svälja. Hon äter som en liten fågelunge. Jag gör i ordning min grönsaksgratäng. När vi äter tillsammans går det lite lättare för mamma. Då är det trevligt och hon glömmer att hon har det besvärligt. Hennes blus är smutsig och jag säger att den måste vi tvätta. Hon tycker att jag överdriver och förklarar att den blir lite smutsig på ärmarna när hon diskar. Jo, jo, men den måste ju ändå bytas. Mamma ser jättedåligt på grund av fel på gula fläcken, så hon ser inte smutsen. Dagen efter har hon i alla fall bytt blus. Då berömmer jag den fina blusen hon har tagit på sig idag.

Vi har bestämt att idag skall vi köra ner alla gamla dåliga eller snarare slutkörda vitvaror, som står i garaget. Det var två frysboxar och tre kylskåp. Kylskåpen hade stått där i flera år och kommit att användas till att förvara dukar och lakan och handdukar i. Vi hade också ställt ner några stolar som vi tyckte skulle kunna slängas nu. Vi hade nog räknat med att mamma skulle sätta sig emot. Det hade hänt förut. Jag tänker på när vi skulle sätta upp en rullgardin i hennes sovrum. Hon stod bredvid och trilskades hela tiden. Hon ville inte alls ha en rullgardin där. Men vi visste att hon skulle ändra sig efter ett tag. Så har det varit förut när vi skulle fixa till det för mamma. Hårt motstånd först men efter ett tag blir det jättebra. Nu var hon så bestämd att hon satte sig i en av stolarna. I ren protest för att vi inte skulle få slänga mera. Hon säger alltid: ”det står väl inte i vägen eller?” Nej, inget står i vägen hos mamma. Hon bor i ett trevåningshus som är fullt möblerat, minst sagt. Min svåger räknade senare på eftermiddagen hur många stolar/fåtöljer och soffor/hammockar som mamma har. Han fick ihop 57 stolar och 12 soffor. När jag berättade det för mamma svarade hon: så bra att ha när vi skall ha kalas. Hon lever fortfarande kvar i den tiden då det var fullt hus därhemma. Visst händer det att vi är många hos mamma, men inte 57 stycken på samma gång. Och med 12 soffor skulle det räcka till över 70 personer. Ja ok, med mammas styrka så blir hon nog 100 år. Då kan det kanske behövas många sittplatser. Det är ju bara 4 år kvar dit.

Jag avslutade besöket hos mamma med att greja i pappas garage. Där är alldeles fullt med verktyg av alla olika slag. Jag minns att pappa gillade att sitta där. Han hade en liten radio som han lyssnade på under tiden, som han flyttade sina saker från det ena stället till det andra. Jag tror aldrig att han klarade att slänga något enda litet. När jag nu ser alla de små burkarna med skruvar och spik, med olika reservdelar, gamla glödlampor och använda kaffemuggar så förstår jag att varken mamma eller pappa slängt något. Båda växte upp på bondgårdar. Man hade användning för allt – någon gång. Det är lite av ett Alaska i miniatyr hemma hos mamma. Det finns så gott om plats att man inte behöver göra sig av med något. Det är som mamma säger: det står aldrig i vägen.

Efter allt detta arbete så behöver jag mycket vila nu. Jag får nog ett kraftigt bakrus i morgon. Det gör inget för jag skall ändå vara hemma och måla hela dagen och det är inte så tröttande för kroppen, mest för huvudet.