Vi var i Trädgårdsföreningen igår. Vi var lite nyfikna på hur långt rosorna kommit. Visste ni att Trädgårdsföreningen i Göteborg har en ofantligt stor och fantastiskt vacker rosenträdgård.

Vresros Jens Munk, Kanada 1974

Min lilla elmoppe strejkade så jag fick ta rullatorn. Det gick jättebra. Jag har tränat och gått mina halvtimmespromenader så idogt nu så det funkar bra med rullatorn. Det var lite tungt att ta sig fram med rullatorn i gruset ibland, men det var inga stora problem. Kanske hade det blivit besvärligare med elmoppen. Det är alltid så svårt att välja de rätta hjälpmedlen. Man får mer eller mindre chansa. Det gäller att förbereda sig och ta reda på hur landet ligger innan man står där och inte kan ta sig fram.

Naturligtvis måste jag ta lite pauser då och då när benen inte står ut med mig längre. Det är inte alls kul. Jag känner mig ju ung och aktiv fortfarande i sinnet. Att då bli tvungen att, som om jag var 100 år, bli tvungen att sitta ner och invänta benen, det är bedrövligt krävande för humöret.

Pion

Nu har det gått så många år så jag vant mig. Men det dyker upp emellanåt. Och visst märker jag att det går utför. Sakta men säkert går det utför. Tillsammans med åldern naturligtvis, men snabbare. Det är verkligen inte kul.

Vi tog en paus i Rosenkaféet och åt en fantastiskt god kolja med färskpotatis. Sedan fortsatte vi och kollade in alla de olika irisarna. Jag hade ingen aning om att det finns så vackra irisar. De såg ut som orkidéer.