Mors Dag. Jag försöker att inte tänka på att det är Mors Dag varje år. Mina stackars söner som skall uppvakta. Jag vet att de har fullt upp. Så jag ringde till den ene och bad att få komma dit i stället. I strålande solsken satt jag sedan i poolen  ute i trädgården och småpratade med minstingen som är 12 år. Han berättade om sina kompisar, om fotbollen och om att han inte hade busskort och det måste han ha för att komma till kompisarna. Jag blev bjuden på thaimat och så tittade vi på blåvitt när de slog stockholmarna. Vi bakade rabarbersmulpaj som vi åt med vaniljsås till och sedan avslutade vi dagen med några omgångar skitgubbe. Prinsessan var också med och hennes kille också.

Ängelen- egentillverkat silversmycke

Tänk jag ser att mönstret går igen. Det var precis som när jag var i samma ålder. Jag var också kär. Jag vägrade att börja i gymnasiet i Trollhättan för det var för långt bort från Sune. Han kom in  i gymnasiet i Uddevalla, men det gjorde inte jag. Mamma och pappa föreslog då Folkhögskolan i Ljungskile. Det var ok, för det var ju bara 12 km ifrån Sune. Jag trodde vi skulle hänga ihop hela livet. Det tog inte mer än ett par månader förrän jag hade bytt till Gert. Men när skolan var nästan slut hade pappa fixat ett jobb hos Landsfiskalen i Strömstad. I granngården bodde mina söners far. När jag var precis fyllda 19 föddes min första son. Jag önskar av hela mitt hjärta att min prinsessa planerar sin tid bättre. Jag önskar henne en roligare start på livet än att laga välling och byta blöjor när alla kompisarna skaffade sig livserfarenheter först. Jag tog det i omvänd ordning och det är inte det lättaste. Steget ut är mycket större och kräver så mycket starkare engagemang och envishet. Att flytta från mammas hägn i småstad med två barn till storstad alldeles ensam och börja nysta i utbildning och arbete för egen försörjning av familjen är inte den enkla vägen.

Morsdagsrosor

Men vi har haft mycket roligt ihop jag och mina söner. Och på äldre dar blir jag väl omhändertagen. Gissa om jag blev glad över rosenbuketten som hängde på staffliet när jag kom hem på kvällen.
Alla som har barn vet att man aldrig kommer ifrån oron och funderingarna över hur barnen har det. Det kvittar om de är vuxna sedan jättelänge och fått egna familjer. Nu fortsätter oron för barnbarnen också. Hur går det för dem i skolan. Jag läser i GP om alla problem i skolan. Lärare som slutar och barnen som inte får godkända betyg. När jag flyttat till Göteborg läste jag och jobbade på samma gång. Jag hade svårt för att hitta meningsfullt arbete och bytte arbetsgivare 10 gånger under mina 10 första år i storstan. Såna som jag kallades för hoppgärka. Nu är jag glad för att jag var en hoppgärka. Jag lärde mig mycket och framför allt så lärde jag mig att inte stå ut med skiten. Så jag skulle vilja säga till mina barnbarn som står på tröskeln till vuxenvärlden: hoppa när ni inte tycker det är bra. Se det som en utveckling och inte som ett misslyckande. Man växer med uppgiften och man lär sig att ta för sig. Man styr alltid sitt liv bäst själv – men glöm inte att styra. Jag säger som Louise Hoffsten sjunger: Only the dead fich follow the stream

Only the dead fish follow the stream