Det blev en lång dag igår. Min bil hade gått sönder. Allt började dagen före. Jag var på väg till Botaniska Trädgården för att kolla in våren. Det var en fantastisk fotodag. Ingen sol men ett klart och varmt vårväder.

Botaniska Trädgården i Göteborg 2013.05.21

Växterna hade kommit långt. Vitsipporna var på upphällningen men det blommade överallt i träden. Jag hade hyrt en elmoppe som vanligt.

Men på väg till trädgården började bilen låta som om någon drog en spade under karossen. Så den fick lämnas in till Nisse igår. Klockan 8 på morgonen bar det iväg. Nisse skulle ha bilen klar frampå eftermiddagen, så jag knallade iväg med min rullator till Backaplan. Jag hade kollat att jag hade fått med mig mitt buss- och spårvagnskort. Det är gratis för pensionärer efter klockan 9 och fram till 15 i Göteborg. Från Backaplan går mängder med bussar. Jag hittade en buss som det stod Linnéplatsen på. Det blir bra tänkte jag, för jag skulle till tandläkaren klockan 10.15. Då kunde jag vänta där och få tillfälle att gosa mig i alla tidningarna som finns i väntrummet. Jag trodde ju aldrig att det skulle ta närmare en timma från Backaplan till Linnéplatsen. Det blev verkligen en sightseeing runt i stan. Vi åkte över Hisingsbron, passerade Brunnsparken och fortsatte upp till Götaplatsen. Gissa om jag blev förvånad när vi svängde till vänster och kom nästan förbi Liseberg. Där svängde vi upp och hamnade i Guldheden, passerade Sahlgrenska och sedan äntligen ner till Linnéplatsen.

Rododendron i Botaniska

Jag hade räknat med att vi skulle passera Järntorget på vägen. Nu var jag tvungen att promenera Linnégatan ner till Prinsgatan. Jo jag hade gott om tid så jag hann att läsa en tidning innan tandsköterskan kom och kallade in mig.

Nu skulle jag vidare till VSA för att måla. Spårvagnen kom. Dörrarna öppnade sig. Nu förstod jag det jag läst i GP om att det inte gick att komma på som funktionshindrad. En trappa. Ok, då. Jag slängde upp rullatorn ett par steg och steg upp i trappan. Jag hoppades att chauffören såg mig och inte stängde dörrarna innan jag hunnit upp. Det gick vägen. Jag slängde rullatorn uppför de två sista stegen och hann precis in innan dörrarna stängdes. PUH. Väl framme på KarlJohansgatan gick jag av längs fram så chauffören skulle kunna se mig ordentligt.

Dansaren i San Pedro

Härligt, härligt, nu kunde jag måla i lugn och ro innan jag skulle iväg och hämta bilen.
Varje onsdagseftermiddag målar jag på VSA. Det ger energi att ha andra runt omkring sig och den största lyckan är att jag får proffsiga råd av Natalia längs vägen. Jag berättar vad jag tycker är fel och vi diskuterar hur jag lämpligen skall gå till väga. I 4 timmar höll jag på. Det är koncentration på högsta nivå. Jag är alldeles tom efteråt.

Nu skall bilen hämtas hos Nisse. Det blir ingen buss mera. Jag tar spårvagnen. Den vet jag ju hur den går. Klockan har blivit 4 och jag har glömt att jag måste fylla på kortet. Jag tjuvåker till centralstationen. Tänk så bedrövligt om jag åkt fast så här första färden på flera år. Jag tar en annan vagn. Tyvärr har jag rullator numera. Det hade jag inte på den tiden jag åkte spårvagn. Det var några år sedan. Nu märker jag svårigheterna med att vara funktionsnedsatt. Det blir många hinder på vägen. Men jag är envis som attan så jag slänger lätt rullatorn uppför trapporna. Nu är jag längs fram för att chauffören skall ha koll. Det går som en dans. Jag promenerar till bilverkstan, alldeles slut. Jag glömmer att fråga vad Nisse gjort med bilen. Jag vill bara hem. Men det gick och jag har lärt mig en ny grej. Varje hinder jag övervinner känns som en ny lycka.