Så kom vi då över på den andra sidan till ett alldeles nytt och oanvänt år. Förr när jag jobbade minns jag hur svårt det var att vänja sig vid att skriva ett nytt årtal. Nu tycker jag det svåraste är att invänta dagarna då man kan starta upp de nya rutinerna. Man skall ta det lugnt i dessa dagar. Det säger alla. Man skall ha det lugnt och skönt. Vad gör man då, till skillnad från det man gör i vanliga vardagen? När man jobbade så kunde man ju ligga och läsa eller bara vara hemma med barnen och kanske ta en prommis eller åka pulka. Jo, visst var det lugnt och skönt. Det var sånt man gjorde när man inte behövde gå till jobbet. Men nu? Som pensionär? Det är ju lugnt och skönt varenda dag. Alldeles åt pepparn för lugnt. Och skönt, visst, men lite tråkigt blir det väl. Jag ligger i startgropen och bara längtar tills träningen börjar och tills jag kan börja måla igen. Det tar tid att börja måla. Man måste vara i rätt stämning. Min erfarenhet är inte så lång, så att jag klarar av att spotta ur mig en bild så här en ledig dag. Den krystas fram. Med stort arbete. Och ibland blir det inte alls bra. Då får jag ta tag i det en annan dag och måla över.
Nu har jag förberett årsboksluten. Jag har lite jobb kvar från revisorstiden. Det är kul, men bara ett tag. Jag är glad att jag inte har det som min huvudsyssla numera. Jag har just talat med min datakompis. Vi filosoferade över hur vi skall ta tag i det där med dramadokumentären om Hilma. Han är proffs på att filma också. Jag fick ny energi.
Fylld av ny energi bestämde jag mig för att genast börja skriva på ett manus för den sedan länge planerade filmen ”I Hilmas fotspår”. Here we go again