Jag skrev nyss om mina rundor med rullatorn runt gärdet och dagiset som tar en halv timma att gå. Jag berättade att jag var helt slut efter att ha gått dessa två dagar. Jag mer eller mindre släpade mig in till träningen igår sent på eftermiddagen efter att ha talat med en inspirerande kompis på telefonen. Nu känner jag likadant – glädjen kommer in i kroppen.

Jag har just talat med min entusiasmerande brorsa. Jag nämnde att pappa har jättemycket yrsel och ligger alldeles för mycket. Bosse drog igång med allt han vet om yrsel och det var inte lite. Han vet allt om att hålla igång kroppen. Så samtalet blev långt och avslutades med att han lotsade mig in på en länk där det berättades om när han tog OS-silver i Los Angeles för 5 mil i gång. Gå in du också och låt dig inspireras på länken: http://www.svtplay.se/t/103746/stopptid

Jag talade också med Andreas, Bosses son. Hans nästa mål är OS i London. Men innan dess väntar en kvaltävling i Moskva i nästa vecka.

Collage-tävlingsgång 2009

Mina båda yngre systrar har också en historia inom gångsporten. Eva, minstingen var med i landslaget och Nilla, mellansyster tävlade med stor framgång på lokal nivå. Visst var även jag med på ett hörn. Vi tränade på Näsingevägen, medan vår tränare hälsade på sin älskarinna (som senare blev hans hustru). Vid en tävling i Oslo blev jag förbigången av alltför många. Jag insåg då att detta inte var min grej.

Livet förändras och nu tränar jag hårt med att på nytt lära mig att gå. Jag måste ha mer sväng i höfterna. Jag märker att bara den där lilla knicksen gör att min balans och styrningen i steget blir bättre. Den där knicksen kom sjukgymnasten Viktoria hos Fungera på. Så nu står jag på ett trappsteg med vänsterbenet och låter den högra höften snabbt ramla ner, lyfter upp höften och låter den ramla ner, om och om igen. 6 x 2 omgångar med vila emellan. Och så tåhöjningar. Kraften måste också tränas. Det kan jag göra när jag borstar tänderna.
Det är viktigt med en entusiasmerande omgivning. Jag tror det varit min räddning.