På tvn kör Sandra sin morgongympa

Klockan är halv åtta när jag vaknar. Nu så här på vintern sover jag lite längre. Mörkret verkar göra så att kroppen ställer in sig i någon slags lugn. Jag lyssnar på nyheterna på ettan och när klockan blivit framåt halv nio är jag redo för en morgongympa. Samma procedur varje morgon. Dvdn med Vintersols morgongympa sätts in i spelaren och musiken och Sandra kör igång. Jag sitter på min lilla pall och följer allt Sandra gör. Ibland går det bra ibland inte. Det är bra att göra samma övningar varje dag, då märker man hur olika kroppen kan vara.
Jag sitter på pallen och ser mig omkring i vårt fina vardagsrum. Alla minnen som finns samlade. Från resor och från mamma och pappa. Runt tvn hänger mina målningar. Så ser de ut just nu men målningarna byts ofta ut mot nya. Bredvid står de senaste som jag ställer in varje kväll efter dagens måleri. Jag vill se hur de ser ut i vardagsrumsljus och vad som eventuellt skall ändras lite här och där.

Ärvda saker

Bredvid mig står mina svärföräldrars skrivbord och stol som slipats och klätts om. Bredvid ståtar porslinsskåpet fyllt med glas och en hel matservis från mamma och pappa. Och framför finsoffan som mina föräldrar  fick från svenskamerikanen. På väggen hänger en av de första fågelmålningarna som jag gjorde nere på konstföreningen VSA – Very Special Art. Konstföreningen som bildades för många år sedan och som var riktad till handikappade människor. Där kom jag in i samband med att jag ville lära mig skriva manus. Regissören Hans Sjöberg hade precis anställts. Det var i maj 2008.

Hela skådespelargänget i teaterföreställningen Pensionat Sensommar

Det blev inget manusskrivande för min del men väl för Hans. Den 17 maj 2009 hade vi premiär på teaterföreställningen Pensionat Sensommar. Jag var värdshusföreståndare och välkomnade alla de knäppa gästerna. Det var härliga tider. Alla står mig fortfarande nära i hjärtat. Vi hade flera föreställningar därefter och det var fantastiskt roligt, men det där med allt som skulle läras utantill var inte riktigt min grej. Jag kände alltid stor osäkerhet. Och så alla timmars träning. De var oändliga. Jag är fortfarande med i Hans värld, men nu som bokförare för föreningen. Där passar jag bättre.
Jag ser mig omkring i mitt vardagsrum när jag sitter på pallen och ser minnena runt omkring mig. Jag ser också den gamla klockan som jag köpte när jag bodde ensam i ungflickslägenheten vid Järntorget. Jag kände mig otroligt ensam och det var alldeles tyst. Klockan tickade högt och slog varje timma. Det kändes hemtrevligt. Där bredvid står gungstolen som mamma alltid satt i framför fönstret och det lilla runda bordet som mamma övertog från häradshövdingens hem där hon jobbade som hushållerska som ung. På bordet står den fantastiskt vackra bröllopsgåvan i glas av Kjell Engman som vi fick av mina revisorskollegor.
Morfars egentillverkade pigtittare har jag bevarat i alla år. Jag hittade den svartmålad på vinden i mammas föräldrahem och tänk jag fick den. Jag kan inte ha varit mer än i tonåren då. Redan betuttad i gamla grejer. Jag var fattig som en lus när jag flera år senare bestämde mig för att ta bort färgen. Jag var nyskild och bodde i Göteborg. Herrekiperingen i Strömstad hade begärts i konkurs och jag hade bara skulder och låg lön där jag jobbade som outbildad på Kammarrätten. Jag grävde djupt i fickorna när jag betalade rengöringen av pigtittaren. Men det var det värt. Det värmer längst in när jag tänker tillbaks och vet att det gick vägen med allt till sist.