Min lillebror ställde till med ett hejdundrande kalas för att fira att han nu blivit pensionär – 65 år. När han ringde och bjöd in berättade han att han hade många funderingar på om han skulle resa bort eller ha kalas. Han bestämde sig för att han rest färdigt och eftersom han aldrig varit intresserad av att fira sina födelsedagar tidigare så fick det bli kalas. Han såg pensionsdagen som den största milstolpen i livet.

Den försvunna cykeln

Tid för reflektion tyckte han. Drygt 100 gäster bjöds in. Det var gamla vänner inom sporten, många anställda och hela familjen med barn, barnbarn, syskon med respektive. Så mycket uppskattning hade han nog inte väntat sig. Som stor supporter inom sporten så haglade lovorden över allt han gjort och hjälpt till med. De anställda radade upp sig framför födelsedagsbarnet och höll tal och sjöng ja-må-han-leva-sången så det rungande. Talen avlöste varandra. Och inte ett enda tråkigt tal. Det var stor underhållning. Så tog dansen vid. Då knallade vi gamlingar hem. Vi var inte många. Min bror omger sig mest med fortfarande aktiva kompisar eftersom han fortfarande är så aktiv själv. Det kommer nog att dröja länge innan han är någon ”riktig” pensionär. En sån som går upp sent på morgonen och läser tidningen i timmar för att få dagen att gå, sitter framför tv´n och står ut med alla skrattprogram bara för att det är för tidigt att gå och lägga sig, tar en promenad på en halvtimma som man ska och passar barnbarnen titt som tätt.
Tid för reflektion. Ett sånt kalas borde alla göra. En bra avspark för ett nytt liv. Det är verkligen en utmaning att fylla alla de timmar man lagt ner på arbete 8 timmar/dag med en meningsfull sysselsättning. Att se den utmaningen på ett positivt sätt är en vinnande inställning.

Revisionskurser för revisorer

För mig själv tog det slut alldeles för tidigt. Jag var tvungen att skicka in meddelande till Revisorsnämnden redan 2006. Jag var bara 59 år den 1 juli, då jag avregistrerades som revisor. Kurserna i Kvalitetsrevision som jag haft tillsammans med en kollega i nio år var jag tvungen att avsluta. Och runtfarandet till revisorskollegor runt om i landet för att granska deras revisionsarbete var det också slut med liksom min egen revision. Jag fick skicka brev till alla mina klienter att jag nu inte kunde fortsätta mitt arbete som revisor. Det var inte alls kul. Jag satt under en lång tid och tyckte synd om mig själv. Jag gick på terapigruppsamtal och sökte mig fram med olika sysselsättningar. Jag tänkte på allt jag inte kunde göra. Sånt som jag gillat att göra tidigare. Då förut, när jag kunde gå och springa. Vad tusan kan man göra när man inte kan ta sig fram till fots?
Efter hand såg jag. Det finns ju massor. Och jag var ju pigg. Liksom nu. Efter drygt 13 år sedan avregistreringen är jag fortfarande igång. Redovisning kan jag ju hålla på med fortfarande. Det var enklare förr när jag bara behövde granska. Nu får jag göra jobbet själv. Men det håller mig igång. Jag måste läsa på. Det är nyttigt. Och inte att förglömma alla sudokun som jag löser fredag till söndag då Göteborgsposten kommer i brevlådan. Det är ungefär som att stämma av ett oredigt checkkonto. Och så håller jag ju på med min familjebok. Jag har lyckats få ihop drygt 100 sidor hittills. Men den mesta tiden lägger jag på måleriet. Och lärandet tar liksom aldrig slut. Jag vet inte vart det tar vägen. Vi får se……