Jag fick en alldeles ny tanke idag på målerikursen. Vi satt och åt lunch. Så som vi gör alla dagar. Jag är äldst. De andra är också pensionärer men ca 10 år yngre än jag. Och jag är handikappad. Samtalsämnena rör sig ofta om skidåkning, golf, barnbarn och resor. Jag kommer liksom inte in i samtalet. Det känns som om jag är för gammal för allt det där roliga de pratar om. Som om jag aldrig upplevt något sådant. Och jag har inte kraft eller ens lust att bryta mig in. Hon som satt bredvid mig idag frågade varför jag går dåligt. Sedan berättade hon att man aldrig skall låta sjukdomen ta över. Man är inte sjukdomen, sa hon. Som om det skulle vara nytt för mig.
När man kommit över 70 år så är man liksom ingen intressant person, bara gammal. Att jag sysslat med allt det där men slutat för flera år sedan är inget intressant att tala om. Det är vad man gör nu som är intressant. Och jag sitter bara hemma och skriver en bok eller filmredigerar eller målar eller jobbar som redovisningskonsult eller syr. Det är inget att tala om. Äsch, jag är bara gammal. Så ä de. Men det är ok. Jag behöver ju inte förhäva mig och berätta om mig själv. Jag kan ju nöja mig med att lyssna till deras berättelser om var de åkt skidor eller var de skall ta vägen över påsken.