Idag skall jag bli uppvaktad av mina två fina söner och sonhustrur. Det är en lite för tidig födelsedagspresent eftersom jag inte är hemma när jag fyller år. Jag är bortrest som det heter. Jag har bestämt mig för att bjuda min käre man på en vecka i Paris och planera varje detalj med precis det jag själv helst vill göra alla dagar under hela veckan.

Det är hemlis det vi skall göra idag. De har bara berättat att vi skall ta bussen in till stan klockan 15.38. Kanske är det så att de vill visa mig att jag kan åka buss. Det är ju gratis för pensionärer här i Göteborg. Jag kör ju alltid bil själv. För att kunna röra mig i stan så måste jag ju ha med mig min elmoppe och den får plats i bilen. Det är inte alldeles självklart att kunna ta sig fram på buss och spårvagn ensam med elmoppen. Men nu skall hela gänget med mig. Det blir inte enkelt för dem att stå bredvid och titta på utan att rycka in och hjälpa till.
Det känns jättekul att bli uppvaktad och intressant och också lite oroligt. Jättekul naturligtvis för att det, som för alla andra, alltid är kul att bli uppvaktad. Att se vad de hittat på för att göra sin mamma riktigt glad. Intressant blir det att se vad de tror att deras mamma klarar av nu. Vet de att jag inte kan gå längre. Ja jag menar, vad det på riktigt i praktiken verkligen innebär att inte kunna gå. Det skall bli intressant och som sagt lite oroande.

Sifrol 0,18 mg och Tolterodin Actavis 4 mg

Men jag skall förbereda mig väl. Det är det där med kisseriet. Jag skall ta en tablett Tolterodin Actavis 4 mg som lugnar ner urinblåsan.

Läckagebåge

Och så skall jag stoppa in en Contrelle Activgard. Det är en OB-liknande båge som skall tryckas upp mot urinröret så jag inte får urinläckage. Muskulaturen där runt omkring försvann efter ett skov som jag fick för många år sedan. Och så en inkontinensblöja naturligtvis. Det måste jag alltid ha.
Så är det spasticiteten. Det vore ju bedrövligt om den satte igång mitt under föreställningen. Eller vad det nu är som vi skall iväg på. Det är inte få gånger jag suttit med elstötar i benet genom en hel föreställning. Jag minns när jag hamnade långt in i bänkraden på Konserthuset och jag skulle njuta av Freddy Wadlings underbara musik. Jag försökte bli av med det genom att stampa takten. Ofta kan jag ju knalla iväg. Jag låtsas att jag måste gå på toa eller bara ställa mig upp en stund och hoppas att det går över. Nu har jag Sifrolen som hjälper mig till stor del. Jag tar en fjärdedels tablett innan jag åker och så har jag en liten bit nerstucken i fickan för säkerhets skull.

Idomeneo av Mozart

Det funkade på Operan i onsdags. Jag såg Mozarts Idomeneo. Arierna och skönsången tar aldrig slut. De bara pågår och pågår och pågår. Att de orkar sjunga dessa oändliga sångstycken. De fick ett litet avbrott emellanåt när kören ryckte in. Jag lovar, det var en fantastisk föreställning. Och då kan man inte knalla iväg ut, bara för att ett ben inte vill hålla sig lugnt. Jag står ut då, även om det är jobbigt. Efteråt minns jag skönsången. Spasticiteten är jag så van vid nu.

Vi skall gå 700 meter efter bussresan har jag fått veta. Ja det blir ju med elmoppe för min del förstås. Men skall jag gå bara några steg så är det ju bra om jag tar skorna med skenan i. Inga finskor alltså. Promenadskor. Passar det där vi skall vara?
Det är kallt ute nu. Av att gå blir man varm. Det blir man inte när man sitter stilla. Så jag måste ha med mig varma kläder. Långkalsonger under byxorna behövs nog. Kanske de där lite tjockare? En lite tunnare fin tröja som jag kan ha på mig efter att allt ovanpå tagits av. För ovanpå måste jag nog ha både en och två tröjor, plus en finjacka och en tjockare kappa utanpå. Jag brukar ta med mig den där stora blå Pashminasjalen som jag köpte i Nepal som är gjord på getternas finaste hår på undersidan av halsen. Den tar ingen plats alls så den åker nog ner i korgen på elmoppen. Jag skall ta den lilla elmoppen idag. Den kan vi stuva ner i bagaget på en vanlig bil om det skulle behövas taxi för hemvägen. Man vill ju inte bli en sådan där grinig kärring. Det är kallt, det är varmt, jag är kissenödig så vi måste hitta en toa, jag måste gå lite för att bli av med elstötarna. Det funkar liksom inte i sällskapslivet. Där kan man inte ta egenplats. Där är man en i mängden. Och flyta in. Vara som alla andra. Glad och pigg och låtsas att allt är ok om det börjar gå överstyr. Men det gör det oftast inte nu längre. Jag är van nu. Jag vet vad jag klarar av och utsätter mig sällan för överraskningar.
Men idag är det överraskning. Hemlis. Ingen egen kontroll. Ja, ja, jag är ju med de mina idag så skulle det bli katastrof så har jag ju alla runt mig. De behöver ju få se vad jag klarar och inte klarar. Intressant och nyttigt.