Det är tur att ingen kan läsa tankarna jag hade när jag låg vaken i natt. De var inte snälla. När jag till sist steg upp bestämde jag mig för att ta bort den där plastremsan jag hade fått fastsatt på armen i samband med incheckningen. Bandet skulle man ha på sig under alla tre veckorna för att personalen i matsalen skulle kunna se att man skall få mat. Det stack i kanterna. Jag bet av det. Jag kände det som om jag var stämplad som en jude eller gick omkring med ett åkband på Liseberg. Jag tror att personalen skall kunna förstå att jag behöver mat alla 45 gångerna som jag kommer till samma bord och samma plats utan det där orangea plastbandet.
Jag steg upp tidigt i morse för jag skulle tala med någon om det skruttiga schemat jag fått. Men jag hittade inte någon att tala med så det blev frukost istället och klockan nio hade jag tid hos Linda för ett hälsosamtal. Allt det där bedrövliga rann av mig. Hon lyckades fiska fram allt det positiva i mitt liv. Jag fick pricka in på ett schema var på stapeln jag tyckte att min trivsel ligger. Det var en femgradig skala. Jag hade att välja på mycket bra, mellanbra eller inte särskilt bra och lite där emellan. Jag bestämde mig för att 60 % hörde hemma på den övre, alltså mycket bra. På den lägsta procenten lade jag in 10 % och resten på mellanbra. MS-en gör att jag inte alltid orkar hålla uppe humöret. Ibland överanstränger jag mig och då rasar jag långt ner. Det är de dagar som hör hemma på 10 % som jag bara är ledsen och tycker att livet med MS är besvärligt. Vi pratade om mat och jag berättade att jag inte äter kött för det sätter stopp i magen och att jag nu har bestämt mig för att prova att utesluta laktos. Det skall bli intressant att se hur magen kommer att funka framöver.
Nu är vattengympa klockan 11 så jag sticker iväg för att duscha och ta på badmössan.