Hemma i mitt föräldrahem var det sparsmakat med böcker. Att läsa ansågs bara de lata göra. Ett gammalt uppslagsverk upptog de få hyllmetrar som fanns i vardagsrummet. Jag minns att jag slog upp ett och annat som jag behövde svar på i skolan men böckerna var inte särskilt sönderlästa. Jag läste mycket av allt annat. Hjärtebiblioteket, Vicky, Kullagulla och serietidningar. Det var nog ingen bokälskare som hade tyckt att den sortens läsning var något att hänga i granen. Men jag blev ändå bra i svenska. Min fröken Adina lärde mig allt om komma och punkt och satslära och pluskvamperfekt. Och jag gillade jättemycket att själv skriva och uppsatserna i skolan blev oftast för långa tyckte fröken.

Havtornsbuske i vår trädgård

Vi blev många barn och sängarna stod så tätt i sovrummet att det inte fanns en enda centimeter kvar av golvet när utdragssängarna var på plats. Två rum byggdes i övervåningen i lastbilsgaraget. Jag var i trettonårsåldern. Å det var så skönt med eget rum. Vi väcktes tidigt av allt oljud när lastbilarna kördes igång under oss. Men jag var alltid morgonpigg, trots att jag legat och läst och lyssnat på Luxemburg -musik till sent på natten. Mamma kom upp och kollade att jag läste mina läxor emellanåt. Jag hade kommit på att om jag höll läxboken utåt åt mammas håll och min egen läsning åt mitt håll, så kunde mamma tro att jag läste läxor. Ja, jag var inget stjärnbarn i skolan. Min nyfikenhet låg liksom på ett annat plan än Strindberg och Martinsson och Selma och kungar, fysik och kemi och naturlära. Jag levde i nuet och hade inte en enda tanke på att jag skulle bli något stort i framtiden. Och så blev det som det blev. Utan styrning och plan. Men det är en annan historia.
Jag hade tänkt att berätta att jag var på bokmässan igår. Bilen parkerades precis utanför ingången och jag körde ut moppen över rampen. Det är lyx att vara så självständig och att kunna ta sig fram själv. Många tar det som självklart men så är det inte för alla. Jag kör vidare på min lilla elmoppe in genom svängdörrarna, löser biljett där handikappskylten står och jag kan se kassörskan. De andra diskarna är för höga när man sitter på en elmoppe.
Nu bär det iväg in i vimlet av människor. Fast de sista timmarna på söndag eftermiddag är perfekta. Då är det gott om plats och jag kan se de flesta böckerna. Ja inte de som ligger på de lite högre borden men jag tycker det är fantastiskt bra ordnat. Många böcker står upp längs väggarna eller ligger på låga bord. Jag njuter av allt jag ser men måste tyvärr säga som Göran Rosenberg sa i God Morgon Världen i morse: var tar man all tid till läsande ifrån. Inte ens jag som har så mycket tid, har tid till allt jag skulle vilja läsa.

Tänka snabbt och Långsamt av Daniel Kahneman

Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Det var en gammal revisorskollega. Vi bytte några ord om en gemensam gammal sjuk kompis och drog sedan vidare mellan stånden. Så mycket intressanta böcker. Jag får se en bok som jag läst om i GP. Usch så tjock den var. Jag funderade i några minuter men slog till. Strax därefter träffade jag en gammal klasskompis från realskolan. Jag visade henne vad jag köpt och hon läste på baksidan och sa: ja du har ju pysslat med ekonomi. Jag såg att hon inte delade min entusiasm.Boken som är på 470 sidor heter: ”Tänka snabbt och långsamt” och är skriven av Daniel Kahneman, mottagare av ekonomipriset. Så här efteråt undrar jag när jag skall läsa den. Men har man som jag trasslat sig igenom Chockdoktrinen så skall jag väl klara detta också.
Jag försökte hitta en bok om Australien men det var kört. Det vanliga ståndet med Wilma-guiden var borta och jag såg inga förlag, inte ens Norstedts hade resehandböcker.

Mördar-Anders av Jonas Jonasson

På väg in till stan hörde jag en intervju med Jonas Jonasson. Han som skrev Hundraåringen, ni vet. Och precis innan jag tänkt avsluta bokmässebesöket med ett föredrag av Louise Hoffsten så föll ögonen på Jonassons bok Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän). Jag kunde inte motstå.

Föredraget eller snarare samtalet fördes med Louise Hoffsten och Pompe, hon som dyker djupt (126 m i ett andetag) och som klättrat upp till toppen på Everest. Jag var naturligtvis intresserad av Louise Hoffstens berättelse om den nyskrivna boken. Samtalet handlade om motivation. Var får man motivation till att frivilligt utsätta sig för alla risker med att bestiga höga berg och dyka djupt? I intervjun ställdes denna frivillighet mot att hitta motivation för att klara ofrivilligt valda berg av problem och hinder med en sjukdom som ms. Det kändes så orättvist. Det var ingen bra intervju. Antagligen hade jag fel inställning från början. Jag hade hoppats på att Louise skulle beskriva sina berg och hur hon tar sig över dem. Boken får jag önska mig i födelsedagspresent för den hittade jag inte någonstans.