Under somrarna åren 2005 till 2010 stod jag och berättade alla dagar om den svenska utvandringen i slutet av 1800-talet för besökare som kom ut till anläggningen Alaska som ligger på Nord Långö strax utanför Strömstad.
Alaska-värdshuset 1930
Dessa fem år var en fantastisk tid. Vi, min man och jag, levde med Hilma Wounsch, gift Svedal, som byggde upp anläggningen. Vi skötte hennes trädgård, försökte få byggnadslov att bygga upp hennes värdshus, berättade hennes och utvandrarnas historia, reste till Alaska i USA tre gånger för att forska i hur deras värld såg ut och Göran skrev en bok om allt vi fått fram.
I Hilmas Fotspår En resa till Alaska i Strömstad och i USABoken kan köpas hos www.books-on-demand.com Tel 0498-213360
En miljon utvandrade, en fjärdedel av den svenska befolkningen. Jag frågade i samband med berättelsen hur många som har släkt eller känner till människor som utvandrat. Det var många som nickade. Alla hade sina egna historier.
När jag jämför med dagens folkrörelser kommer jag att tänka på att ingen som reste ut från Sverige då hade ett så otroligt stort behov av akut hjälp som de har som kommer in till vårt land idag. De flyr från krig och död. Jag vill att ni skall ta del av Alaskaberättelsen, så kan ni själva tänka efter:
”Före 1840 måste de som reste ut från Sverige ställa borgen som säkerhet för sitt återvändande, vilket dessförinnan försvårade en utvandring för de mindre bemedlade. Borgen-tvångets avskaffande 1840 liksom passtvångets avskaffande 1860 släppte emigrationen helt fri. Då Wilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristinas förebilder utvandrade 1852 ”drevs” folk att utvandra på grund av att stugan och marken inte räckte till försörjningen.
På båten i väntan på ankomsten i Amerikat 1896
I Wilhelm Mobergs Utvandrarna kan man säga att Karl Oskars bror Roberts berättelser och hans broschyr om Amerika lade grunden till längtan bort från Sverige till Amerika, och dottern Annas tragiska död blev den utlösande faktorn som initierade beslutet att utvandra. Efterhand anslöt sig släktingar och grannar till en grupp på 17 personer som utvandrade från Ljuder 1852. Detta var förmodligen en typisk emigrantgrupp på 1800-talets mitt. Emigration var fortfarande ett relativt oprövat företag, och de som utvandrade räknade inte med att någonsin återvända hem.
Under senare delen av 1800-talet förändrades utvandringen och den kom att gå i vågor.
Emigrationsvågorna styrdes förmodligen av en kombination av rationella faktorer som konjunkturer i Sverige och USA och av mer personliga faktorer som brevledes kommunikation mellan den som redan utvandrat och den som fortfarande var kvar i Sverige. Man brukar tala om en kombination av ”push-faktorer”, vilka drev utvandrarna från Sverige och andra länder till Amerika, och ”pull-faktorer”, vilka lockade invandrarna till Amerika. Efterhand blev utvandringen en födkrok för förmedlare (resebyråer), vilka bistod med information och bokning av biljetter.
När Hilma var 26 år bestämde hon sig för att resa till Amerika. Hilma var en tjej av sin tid – folkvandringen på Hilmas tid var stor. Under Hilmas levnadstid utvandrade omkring 39 miljoner människor från Europa. Var fjärde svensk lämnade sitt hemland, alltså 1 miljon, de flesta for till Nordamerika.
MS Norge, Hilma åkte i klass fyra 1896
Man kan fråga sig vad denna jättelika folkvandring egentligen berodde på. En faktor som var direkt avgörande var de förbättrade kommunikationerna. Ångbåten, som kunde ta upp emot tusen emigranter till Amerika på ett par veckor och järnvägen som kunde ta dem vidare i Amerika. Många sökte sig till områden som liknade vårt klimat, Minnesota, Illinois och Chicago.
Liten och rädd för framtiden
En annan orsak till emigrationen var den stora befolkningsökningen. Europas folkmängd fyrdubblades under 1800-talet, från 100 miljoner till 400 miljoner människor. Den här befolkningsökningen kunde varken näringsliv eller samhälle bemästra. Många var arbetslösa. Jordbruket kunde inte svälja hur mycket som helst. Många sökte sig till städerna för att få jobb inom industrin men industrialiseringsprocessen var långsammare än folkökningen. Det var stor skillnad mellan fattiga och rika, som en följd av arbetslösheten. Förtryck av politiska eller religiösa åsikter var andra orsaker.
Amerika blev en säkerhetsventil. Där fanns gott om jord, rikligt med arbetstillfällen, höga löner, politisk och religiös frihet, ingen social överklass och möjlighet att av egen kraft skapa förmögenhet och välstånd. Förenta staternas yta mångdubblades under 1800-talet efter övertag och köp av landområden. USA öppnades för kolonisering och under 1800-talet strömmade totalt 70 miljoner människor in. En medveten propaganda från dem som tjänade pengar på emigrationen och omedveten reklam från dem som skrev brev hem gjorde att många lockades över.
Åsa Knide som Hilma på Alaska teatern 2008
De som utvandrade först, under 1800-talets första hälft, var affärsmän eller bönder, som liksom Karl Oskar och Kristina hade det fattigt och svårt, och som genom att sälja företag eller gården fick ihop till biljetten. Något fåtal kunde kanske få resan betald av arbetsgivare, och blev härigenom närmast livegna. Beslutet var alltså livsavgörande, och det var endast ett fåtal av dessa som återvände till Sverige.
De som utvandrade under senare delen av 1800-talet och under 1900-talets början var mestadels arbetare från städerna och landsbygden, vilka genom lån, arv eller eget sparande kunde köpa en biljett. En stor andel, närmare hälften, var kvinnor. Många av dessa återvände, liksom Hilma, till Sverige och fädernebygden.
När Hilma var 26 år (1896) for hon till New York med passagerarbåten SS Norway från Oslo. I New York stannade hon i fyra år och arbetade som hembiträde i olika familjer. De svenska hembiträdena hade gott anseende i de flesta större städerna i USA på den tiden.
Skärgårdsteatern Hilma på Alaska, Hilma och Svedal gifter sig
Det amerikanska hembiträdets, the maid’s, jämförelsevis goda villkor med inackordering med eget rum och hygglig kontantlön gjorde det populärt bland svenskorna, som hade gott anseende på arbetsmarknaden. Svenskorna hade rykte om sig att vara perfekta house maids och stod högt i kurs hos amerikanska fruar. En välkänd arbetsförmedlare var Othelia Myhrmans platsanskaffning. Det vanligaste var dock att tidigare utvandrade systrar och väninnor skaffade jobb åt de nyanlända. Ofta reste de ogifta unga kvinnorna i grupp på biljetter som släktingar och väninnor i USA förskotterat. Härigenom uppstod en kedje-emigration, med Chicago, New York och andra storstäder som mål. The Swedish maid blev ett välkänt begrepp i många städer. År 1900 var 62% av USAs 57 000 yrkesverksamma svenskfödda kvinnor verksamma som hembiträden eller servitriser. Tjänsteflickans situation i Chicago har beskrivits på följande sätt: Hennes arbetsdag är från kl. 6 på morgonen till kl. 7 på kvällen. Varje söndags- och torsdagseftermiddag är hon ledig. Julpresenter av dem hos vilka hon är i tjänst, vankas. Någon städja kommer naturligtvis aldrig i fråga.
Detta kan jämföras med det svenska hembiträdets mycket låga status, där hennes tid och krafter var helt i matmors händer med ringa möjlighet till privatliv. Fritiden inskränkte sig till några timmar på söndagen och kökspigan var i princip livegen. Därför var det inte så konstigt att så många kvinnor drömde om ”de obegränsade möjligheternas land”, med en rejäl kontantlön och lediga torsdagseftermiddagar.
Guldtackor i banken Nome 1900
Många hade tjänat ihop en mindre, och i vissa fall en ansenlig, förmögenhet, och den gängse bilden av den återvändande svensk-amerikanen var en lätt skrytsam uppkomling som gick omkring och bräkte på bruten svenska och berättade om sina framgångar ”over there”. Även då jag själv växte upp på1950-talet mottogs berättelser från ungdomar som varit till sjöss eller hade fäder som var till sjöss på samma sätt av oss yngre, med lite beundran och respekt. Världen ”over there” hade fortfarande en speciell lockelse, som förstärktes av böcker och filmer.
Det var säkert helt i sin ordning att Hilma längtade till Amerika, och att hon passade på och uppleva äventyret där, liksom att hon så småningom längtade tillbaka till Sverige och Strömstad-trakten.
Efter de fyra åren i New York hade Hilma lärt sig engelska och sparat ihop till att resa vidare västerut. Hon tog tåget till Sacramento i Kalifornien för att besöka sin farbror Samuel och hans hustru Cornelia. Samuel var kapten på en flodångare som trafikerade Columbiafloden.
Därefter for Hilma till San Fransisco och drev en matservering där under några år. Hon upplevde den stora jordbävningen 1906. Trots att matserveringen gick bra så lockades hon vidare av ryktena om guld i Alaska. Den amerikanska ekonomin hade nått botten några år tidigare och depressionen var utbredd, många hade det besvärligt.
Så plötsligt kunde man läsa i tidningarna: SENASTE NYTT FRÅN KLONDYKE – GULD, GULD, GULD. Hon tog därför båten först till Seattle och därefter vidare antingen via Skagway och järnvägen till Whitehorse och vidare nedför Yukon-floden, eller med båt ända till St Michael vid Berings sund och vidare uppför Yukon-floden till Dawson, centralorten i det område som kallas Klondyke.
The three lucky swedes står som välkomstmottagning i Nome, Alaska
Guldruschen i Dawson varade bara i ett år, så Hilma kom för sent och drog vidare. Ensam med bössan i handen och det nödvändigaste ägodelarna i ränseln styrde hon kosan mot ishavskusten västerut, där de rikaste fyndigheterna skulle finnas. I mer än tio år levde hon där som alla andra guldgrävare och försörjde sig på jakt och fiske och av det guld hon fann.
Hur Hilma hade det i Alaska har hon berättat sporadiskt om, bland annat om hur hon skrämde bort björnarna som ibland strök runt hennes koja genom att slamra med bleckburkar som hon hängt upp i träden med hjälp av linor. Hon färdades miltals i jakten på nya fyndigheter. Många funderar nog hur hon kunde klara sig, speciellt vintertid då temperaturen ibland går under -30oC, och ibland hängde nog livet på en skör tråd. Även om hon ofta var helt ensam, så hjälptes säkert guldgrävare åt om det knep, och en gång blev hon räddad an eskimåer, även om hon inte tillstod detta själv, utan snarare berömde eskimåernas goda kaffe. Även rödrockarna hjälpte henne ibland när hon var illa ute. Hon överlevde dock och lyckades även att spara lite för framtiden.
Historien fortsätter. Hilma återvände hem och byggde upp sitt eget Alaska för pengarna hon fått med sig. Hennes valspråk som finns ingraverat på hennes gravsten var ”Don´t worry”