Tomas Tranströmer Dikter och Prosa 1954-200
För två år sedan fick jag en bok i present av Göran. Det var Tomas Tranströmers ”Dikter och prosa 1954-2004”. Den har legat på mitt nattduksbord sedan dess. Varje kväll läser jag en dikt. Det har blivit en naturlig vana. Nu är Tranströmer död. Men jag har honom kvar. Ja, inte Tranströmer själv, men hans ord och det är en stor lycka.
Egentligen började mitt intresse för Tranströmer i Saxnäs långt upp Lappland. Jag var där på en veckas semester. Man kunde bo på Saxnäs värdshus, äta lyxmat och ha trevligt sällskap i en fantastisk miljö. Resan beställdes genom MS-föreningen, så där fanns många likasinnade. Jag menar likasinnade med att kroppen var begränsad. Men långt ifrån sinnet. I diskussionerna fanns inga begränsningar. Eller som en av mina vänner sa: ”När benen är dåliga och man inte har så mycket man kan göra, får man försöka hitta något att lägga krutet på. Det jag har kvar är i alla fall talets gåva och då får ”krutet” läggas där!!” Den lyckan förstärks om man dessutom har en omgivning som orkar lyssna. Och det är inte alltid så självklart.
En av kvällarna i Saxnäs fick vi veta att det var diktläsning i konstnären Folke Ricklunds museum, så vi gick dit. Dikterna som skulle läsas var av Tranströmer. Ja, jag var ju van vid diktläsning från tiden tillsammans med Kajsa, min första vän efter flytten till Göteborg i mitten av sjuttiotalet. Kajsa förde in mig i en värld som var helt ny för mig.Vi låg framför brasan, barfota och lyssnade till läsningen. En av deltagarna sa: ”titta, det är så vackert när ljuset från elden lyser genom tårna”. Jag glömmer det aldrig. Orden var nya för mig. Hur kan man uttrycka sig så? Det kändes lite knäppt. Alla kändes knäppa. Och de drack så mycket vin. Jag var ovan men skulle hänga med. Jag drack vin och spydde och drack mera vin och lyssnade på deras diktläsning och berättelser som att själen egentligen fanns kvar i Australien, trots att hon nu var där med oss. Kajsa läste alltid en dikt om en liten fågel som satt på en gren. Jag kan än idag höra hur hon lät när hon läste. Nu är Kajsa mycket sjuk och ligger mest till sängs, men hennes röst finns kvar i mig.
Kajsas värld var så ny, så jag hade fullt sjå med att ta in allt runt omkring mig. Jag minns inget av själva dikterna alls.
Preludium 17 Dikter av Tomas Tranströmer
Nu i Saxnäs på Ricklundsgården var jag bättre rustad. Jag sög in alla ord som lästes. Det var så enkelt. Jag såg allt framför mig. Precis så som Tranströmer beskriver det. Metafor efter metafor bara radades upp, den ena efter den andra och blev till en bildlik berättelse. Om trafiken, stjärnorna och döden. Det var ny diktläsning, nya dikter. Så som jag aldrig hört förut. De första orden i min bok lyder: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen” och dikten fortsätter:
” Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon.
Tingen flammar upp Han förnimmer – i dallrande lärkans position – de mäktiga trädrotsystemens underjordiskt svängande lampor.
Men ovan jord står – i tropiskt flöde – grönskan, med lyftade armar, lyssnande till rytmen från ett osynligt pumpverk.
Och han sjunker mot sommaren, firas ned i dess bländande krater, ned genom schakt av grönfuktiga åldrar skälvande under solturbinen.
Så hejdas denna lodräta färd genom ögonblicket och vingarna breddas till fiskljusens vila över ett strömmande vatten.
Bronsålderslurens fredlösa ton hänger över det bottenlösa.
I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen som handen griper en solvarm sten.
Resenären står under trädet.
Skall, efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud?”
Jag har inte skrivit så som det står i boken. Med samma avbrott. Det beror på att jag inte är så skolad att jag kan eller vill eller ens har lust med att läsa så där konstigt som jag alltid tycker att dikter läses. Jag gillar det som Tranströmer skriver men är nog skadad av allt vindrickande med diktläsning på sjuttiotalet. Det blev för märkvärdigt för mig. Jag läser sakta och tänker mig bilden för varje ord. Det är himmelskt.