Klockan tio skulle jag vara på VSA. Jag skulle ha med mig de två målningarna som jag ”minimaliserat” under gårdagskvällen. De blev inte särskilt vackra tyckte jag. Den ena var målad med svart bakgrundsfärg. Svart! Jag tänker alltid på pappa då. Han gillade aldrig svart. När vi kom svartklädda sa han alltid att han tyckte det kändes som om vi skulle på begravning. Det sitter kvar i mig så jag har sällan svart på mig. Alla skrynklor kommer fram i ansiktet när jag har svart. Naturligtvis fanns en fågel med på målningen. Den lilla målningen hade Natalia skrapat på så färgerna hade blandats ihop till stora enfärgade fält. På kvällen bestämde jag mig för att göra resten också ”minimaliserat”. Därför fick hela bakgrunden bli vit. Jag gick in på nätet och tittade hur ”minimalism art” såg ut. Vet ni, jag hittade Edvard Munck´s Skriet där och jag funderade lite över om det här verkligen var min grej.

Skriet av Edvard Munch

Jag var klar för att ge mig iväg, men blev sittande på stolen hemma i hallen. Jag kände mig supertrött. Hade jag inte haft något roligt i sikte så hade jag helst ramlat ner på sängen igen med Keplers bok. Det finns liksom inget nu i november månad som hjälper på vägen. Allt det gråa suger musten ur mig. Jag är trött, trött, trött. Alltid! Det är inte alls kul att vara så trött jämt. Men Natalia kallar. Jag vet att jag tycker det är superkul när jag väl sitter där i det ljusa rummet och diskuterar konst med henne. Hon vet så himla mycket.
Vi pratade om det där med minimalism. När vi väl hade diskuterat en lång stund så tyckte jag till och med att mina målningar var ganska ok. Så pass ok att jag ville fortsätta att göra dem klara. Det är otroligt hur man kan ändra synen på bilder när man får bra information. I tre timmar höll jag på att måla på den där svarta med fågeln och den är fortfarande inte klar. Jag fortsätter med den på måndag förmiddag.