Det var inte lätt, men det gick. I min almanacka står det, att jag varje måndag klockan 12 skall vara på vattengympan. Det var bara det att för ett par veckor sedan var bassängen avstängd. Det var för mycket baciller däri. Jag blev riktigt glad över att jag slapp åka iväg. Och måndagen därefter blev jag superförkyld, så då var det bäst att stanna hemma och kurera sig. Idag fanns inget att skylla på. Men jag hade inte lust. Det är ofta så att jag inte har lust innan jag kommer iväg. Det räcker med ett par veckors avbrott, så har jag ramlat ur spår. Jag läste GP i sängen och åt frukost i morgonrocken. Jag kände mig superseg. Jag funderade: kanske hade inte förkylningen gått helt över. Och så blir jag så slut efteråt. Då blir hela dagen förstörd. Vad har jag att göra i eftermiddag som är viktigt? Jag försökte hitta skäl till att slippa vattengympan. Klockan närmade sig halv 12 och jag visste att jag måste bestämma mig nu. Jag satte mig i soffan. Fortfarande klädd i bara morgonrocken.

Seläter brygga

För när jag känner mig så där olustig då har jag svårt för att få på mig kläderna direkt på morgonen. Jag tittade på klockan. Förstod att det snart var kört. Att komma i bassängen när alla redan börjat är inte min grej. Komma sent kunde jag göra som ung. Inte nu. Jag har börjat gilla att alltid vara ute i god tid så här på äldre dar. Jag tror det har med min dåliga balans att göra. Kommer man för sent så ser alla på en. Ser man dessutom ut som ett fyllo, ja då är man körd ur det sociala. Man har liksom inget gratis nu. Som ung kunde man skoja bort det, men inte nu. När jag tänkte på hur skämmigt det skulle bli, så blev det fart. Snabbt på med kläderna och ut till bilen med den sedan förra veckan färdigpackade badväskan. Jag peppade mig genom att upprepa: skynda, skynda, inte för sent, inte för sent. Jag kom i tid. Jag låste snabbt in mina kläder i skåpet och skyndade mig in i duschen. Jag hann t.o.m simma ett par varv innan gympan startade. När det kör igång känner jag mig glad och pigg. Glad över att jag tog mig i kragen och kom iväg och nöjd för att jag lyckades starta veckan med ett träningspass. När jag är som piggast under gympan tänker jag: idag är det måndag, i morgon är det yoga liksom på torsdag. Kanske kan jag trycka in en promenad med mina nya fjädrande träningsstavar på onsdag och fredag. Det skulle sitta fint. Jag avslutar vattengympan med bubbelbad och hasar mig sedan upp ur vattnet och in i duschen. På ostadiga ben går jag ut till bilen och kör hemåt. Alldeles slut. Det är inte bra med förkylning och avstängd bassäng och februarilov och allt annat man kan hitta på för att slippa träna. Och det är inte bra att inte träna. Det går liksom runt runt. Att inte träna innebär att jag blir olustig och trött och  får ingen entusiasm till allt det där roliga som jag vill göra. Och gör jag inte det där roliga så klarar jag inte alls att träna. Jag måste ha roligt inne emellan för att orka med det där jobbiga, att träna. Balans kallas det- balans i livet. Jag hade önskat att jag tänkte så tidigare i livet. Då hade jag nog aldrig fått MS. Men bättre sent än aldrig.