Förlåt hemtjänsten för att jag uttryckte mig så illa. Visst förstår jag att ni inte är utan känslor. Men med ert schema så är det omöjligt för er att engagera er känslomässigt. Ni springer runt från den ene till den andre. Ni delar ut piller och mat, ni städar och slänger sopor. Visst förstår jag att allt ni ser sätter sig i er. Ni måste skjuta bort. Det går inte att engagera sig. Då skulle ni gå sönder. Visst förstår jag att det är det organisatoriska det är fel på. Ni har ju inte hittat på ert schema själva. Ni har inte gjort den där budgeten som alla måste inrätta sig i. Det enda ni kan göra är att klaga. Och hur kul är det när ingen lyssnar. Ni kan bara hålla er ovanför vattenytan. Så länge som möjligt, utan att ni går sönder. Och gilla läget.

En ros till hemtjänsten som står ut med att inte kunna stanna i känslan

Jag har två pensionerade väninnor som båda arbetar ideellt. De har anslutit sig till en hjälp-pool inom kommunen. De hälsar på hos en av kommunen utsedd äldre som önskar sällskap. De tar en promenad tillsammans med sin ”skyddsling”eller går och handlar. Visst är det stort när man uppoffrar sig så. Jag beundrar dem i deras engagemang. De säger att de får mycket tillbaks och att det är deras betalning. Kanske finns det fler pigga pensionärer med tid över, som skulle kunna göra nytta för både sig själv och andra? Kanske lever vi i ett samhälle där vi är vana vid att allt tagits om hand så mycket att vi glömt bort varandra? Kanske är det för mycket sköt dig själv och…………….