Äntligen har jag läst ut Chockdoktrinen, Katastrofkapitalismens genombrott av Naomi Klein.

Chockdoktrinen av Naoni Klein

Jag som alltid trott att katastrofpengar kommit de hjälpbehövande till del. Ja, i alla fall till någon del. Alla de fina byggnationerna som byggdes upp efter katastrofen. Visst var väl det bra? Det gav väl åtminstone en mängd arbetstillfällen? Och så fint det blev jämfört med det som var, bara gamla fula skjul och smutsiga stränder.
Jag tänkte inte på att skjulen var bostäder sedan generationer tillbaks. Jag tänkte inte heller på att stränderna var, där fiskarna drog upp sina nät fyllda med mat till sina familjer. Jag tänkte inte på vart dessa familjer tog vägen efter att de tjusiga hotellen byggts upp. Jag funderade aldrig över hur fiskargubbarna nu skulle få mat för dagen till sina familjer. Jag såg ju aldrig bakom hotellbyggnaden och om jag såg det, så tänkte jag, att här lever de som inte kan ta för sig, de svaga. Jag hade ingen aning om att vi hjälpande lånade ut räntedyra pengar till storföretags byggnationer på bekostnad av den inhemska befolkningens levebröd. Hotellen ger inga arbetstillfällen till de inhemska. Där arbetar bara gästarbetare nu. Det är katastrofkapitalism. Man tjänar stora pengar på andras katastrofer.

På bokens baksida läser jag: Det är kriser och katastrofer som skapar förändring. Det anser såväl nyliberala ekonomer som statsledningar. Och om inte förstörelsen kommer med naturens hjälp så kan man skapa den själv med massiva truppinsatser och högteknologiska vapen. Drömmen om att sopa bort allt som är föråldrat och hindrande och börja om från 0 tycks vara oemotståndlig för många av dagens politiker och ekonomer. I spåren följer omfattande privatiseringar av sådant som tidigare varit offentlig egendom, såsom sjukvård, skola, el, vatten och naturtillgångar. Chicagouniversitetets ekonomiska fakultet med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen, har fungerat som en politisk idéfabrik där man skrivit ut recept åt världens politiker på hur de kan införa den totalt fria marknaden med hjälp av ekonomisk chockterapi.

Jag sätter på radion och lyssnar på utrikesdebatten i riksdagen. Efter att ha läst boken lyssnar jag extra nog nu. Jag känner igen mycket av det som sägs. Katastrofer och fattigdom i alla världsdelar. De talar emot varandra. Gör si, gör så. Det är inte utan att man känner sig vilsen. Vem kan man lita på?

Theo har februarilov och vill komma hit. Det är alltid jättekul att barnbarnen vill komma och hälsa på. Han packar upp ett stort paket som de nyss varit iväg på ToysRus och handlat. Visst kommer även LegoStarWars från katastrofvärlden. PUH, världens problem känns nära. Men lilla jag? Vad kan jag göra? Bara tycka att det är förfärligt hjälper ju ingen. Jag avreagerar mig på min blogg och tar mig ut på min dagliga halvtimmaspromenad.