Besöket hos arbetsterapeuten gick över styr. Jag hade tränat mycket under den gångna veckan, livet lekte, jag var glad och pigg. Ända tills jag kom till Lisbeth, arbetsterapeuten. Vi skulle träna handfunktionen. På en boll av gummiband skulle jag med min vänstra hand ta ett nytt gummiband, utvidga det med vänsterhandens fingrar och sätta det på bollen. Det gick första gången och också andra, men jag kände att ansträngningen var jättekraftig och kämpade tillbaka tårarna som brände bakom ögonlocken. Ok, ett band till. Då plötsligt brast det och tårarna kunde inte hindras. Jag blev jätteledsen. Vi blev båda lika överraskade över reaktionen och filosoferade över varför det blev så och vad det kunde bero på. Var jag trött? Ja, kanske. Blev jag besviken över att det var så jättesvårt att styra fingrarna? Ja, kanske. Vi gick över till annan träning. Jag satte klädklypor på kanterna på en skokartong och tränade med lera. Jag gjorde ett nytt försök med gummibandet, men släppte det när jag kände samma bedrövliga känsla som tidigare. Märkligt, eller hur? Jag skall fortsätta gummibandsträningen där hemma. Men tro för guds skull inte att det var Lisbeths fel att det brast. Hon är superproffsig och hittar på nya träningssätt hela tiden – och nya muskler som inte funkar och som behöver tränas upp. Nu senast var det musklerna i tummen. Jag har s.k. skomakartumme sa Lisbeth. Den yttersta leden i tummen funkar inte. Jag greppar med pekfinger och tumme utan att böja den yttersta leden i tummen så tummen blir alldeles utåtböjd. Greppet mellan pekfinger och tumme skall vara runt, som när man håller ett glas. Jag blir alltid så inspirerad och noterar noga vad jag skall träna på efter hemkomsten.
-o-o-o-o-
På eftermiddagen fick hela MS-gruppen MS-info av doktor Ågren. Det var mycket matnyttigt. Jag trodde jag kunde det mesta om MS, efter all information jag tagit del av under år av gemenskap med andra MS-skadade, tidigare rehabilitering och Göteborgs egen MS-guru Oluff Andersen, men det visade sig vara fel. Dr Ågren som finns i en annan del av Sverige har något annorlunda åsikter om vad som skall användas än det jag hör i min omvärld. Doktorn antydde också att det finns olika åsikter om vad som rekommenderas. Vi vet redan att själva rehabiliteringsmöjligheterna skiljer sig åt, men att åtgärder och medicinering skiljde sig åt visste inte jag, ex. botox, cellgifter och dropp.
-o-o-o-o-o-
Kvällen avslutades med fransk afton. Det serverades gåsleverpastej, bouillabaise och kladdkaka med vispgrädde. Det var vansinnigt gott sa de som fick äta sådant. Vi som beställt lågkalorikost fick nöja oss med kycklingklubba och fruktsallad. Men ett glas vin fick vi lov att köpa. Men inte mer än ett glas sa vår kära kostchef Ida bestämt.
Efter middagen gick vi/rullade vi iväg och tittade på galgutställning med hundratals gamla galgar från hela landet. En galge kom från Petterssons kläder i Strömstad. Jag skall nog komplettera med en Gallusgalge också. Därefter blev det poängpromenad med 12 frågor om kaffe och lite cafésnack innan sängdags.
Att ha MS är att hela tiden vara på gränsen, att leva utan marginaler. Lever man ett väldigt aktivt liv också, så kan ett litet jävla gummiband ibland bli droppen…
Tänk att det finns fler än jag som samlar på klädhängare!