Fy tusan vilka jobbiga nätter jag har. Vissa nätter blir det inte mycket sovet. Jag har gått upp klockan 3 för att trampa på min cross-trainer och klockan 5 har jag cyklat. Däremellan har jag stretchat med benen över huvudet och högt upp bakom ryggen. Jag drar och sliter tills jag tror att det lugnat sig. Men inte tusan har det blivit lugnt. Det där med spasticitet är ett stort frågetecken. Jag kan inte hitta något samband till varför det blir rent bedrövligt flera nätter och helt plötsligt dyker en enstaka natt upp då jag sover nästan hela natten. Det finns inget jag kan komma på som ger tecken på vad jag skall göra för att jag skall slippa allt detta jobbiga. Gårdagen blev jättejobbig p.g.a all trötthet. Solen sken ute och det är ett fantastiskt härligt väder. Ja i alla fall för dem som klarar värme. Jag känner mig som en gnällpettra och det är ju sådan jag blir utan sömn.
Men jag har ändå fått gjort ett och annat. Jag skrev brev till min MS-läkare om att jag slutat med Baklofen. När jag skulle posta det så tog jag min halvtimmaspromenad. Men promenaden är jobbig nu. Jag fick ett skov i förra veckan. Jag har bara fått några få små försiktiga skov de senaste åtta åren. Det här var inte heller något kraftigt skov, men det gjorde att jag inte mått så superbra den här veckan. Det började med att jag kände mig förkyld och sedan kom skovet smygande. Allt blir jobbigare eftersom kroppen är som deg. Min vänstra hand har tagit stryk av skovet, så nu har jag plockat fram alla träningsgrejerna som jag köpte i Vejbystrand på Sommarsol förra året. Handen måste tränas med gummiband och lera. Och så var det promenaden. Vänster ben har också fått sin beskärda del av skovet. Jag går mycket sämre än jag gjorde för en vecka sedan. Foten hänger mer ner och benet är tröttare så det är tungt att lyfta det så pass högt så jag inte ramlar på foten. Men rullatorn hjälper mig. Det är trist när man får nya skov. Det blir nya uppförsbackar att ta sig över och man måste komma på nya sätt att lösa det efter hand som funktionerna begränsas. Men jag måste komma ihåg att humöret är det viktigaste att ha med på vägen. Faller det så faller allt.
Vilken lycka att jag i fredags ringde 070-4441408 till Karin Berg, som säljer mini scootrar. En av tjejerna i Saxnäs hade en sådan som hon köpt av Karin Berg. Den klarade att ta sig uppför en snöig backe och såg så enkel ut. Jag har inte lust att byta bil för att få in hjälpmedlet så jag tror det här blir perfekt. Den väger bara 35 kg och kan monteras isär så att jag kan sätta in stolen först och sedan batteriet och sist själva underredet med hjulen. Karin skall leverera den till Onsala i slutet av september. Mini scootern kostar 12.000:-. Det är mycket pengar men har så många fördelar att jag ändå bestämt mig för att stå ut med det. Så nu har jag grejat det som behövs för Queen och Londonresan.
Det är tungt att ta sig upp när man ramlat ner. Ibland kan det kännas ganska tröstlöst men man kan ju inte ge upp. Spännande med ditt nya hjälpmedel. Lycka till!
Tusen tack för din medkänsla. Det behöver man. Det känns skönt att få vara en i gänget