Äntligen hemma – i mitt eget hem. Så himla skönt. Visst är det mysigt att vara hemma hos mamma och pappa. Men där skall jag vara den pigga. Jag är ju ung jämfört med deras 95 år. Då skall man kunna rycka in. Jag rör mig hela tiden, handlar, lagar mat, diskar, slänger sopor, tvättar och tar dem med på utflykter som de gillar eller åker till doktorn. Vi handlar fina växter som vi planterar på gravarna och vi tittar på nybyggda vägar. Det gillar pappa för han är gammal vägbyggare. Det gäller att ha med stavar eller rullator som stöd. Mamma sprätter omkring som en bångstyrig höna, men även hon kan, som hon säger ”hjälpa till att bära en stav”, då och då. När vi tar fram rullatorn så säger mamma: varför skall ni ha med de där och dra på. Hon är fantastiskt pigg.
Vi var framme vid dagen D. Vi skulle till Uddevalla lasarett för att ta bort några fula skorpor i ansiktet på mamma. Hon hade bokad tid på hudavdelningen tisdag klockan 9.40. Hon hade förannonserat för de andra att någon resa till Uddevalla skulle det inte bli. Redan klockan halv 8 kom mamma nerför trapporna, på väg till brevlådan för att hämta posten, och sa ”Vi åker inte till Uddevalla idag”. Hon var superbestämd. Jag lovar, det är på gränsen till omöjligt att lyckas övertala min gamla mamma till något hon inte vill, men jag lyckades. Jag skrämde lite med att de där märkena skulle utvecklas till cancertumörer om de inte togs bort och att min förra svärfar hade dött i hudcancer. Att det bara är förstadie till en snäll form av hudcancer berättade jag inte för då hade det varit kört att få iväg mamma. Pappa höll med mig och tyckte att det var viktigt att hon kom iväg. Själv skulle han stanna hemma. Pappa kommer nästan inte varken i eller ur bilen. Han orkar inte och tyckte säkert det var jätteskönt att få vara ifred. Det skulle ju komma några snickare som skulle sätta upp trappräcken. Pappa hade fått det genom arbetsterapin för att han skall kunna komma ner till duschen i nedervåningen. Jag lyckades baxa in mamma i bilen. Jag fick höra många gånger under entimmas-åkturen att de skulle skratta åt oss på lasarettet. Att komma in med ett litet märke i ansiktet som knappt syntes och få det bortopererat, det var ju alldeles galet. Mamma har fel på gula fläcken och ser jättedåligt. Och visst hade sköterskan antytt att man ofta låter de där märkena sitta kvar på så här gamla människor. Sköterskan ändrade sig snart när hon förstod att jag inte alls var av samma uppfattning. Min mamma kan inte se ut så där.
Mamma fick ligga på en brits. Doktorn gav bedövningsspruta och brände sedan bort de fula märkena. Det var inga problem tyckte mamma, men doktorn var väldigt hårdhänt, sa hon. Mamma är stenhård när hon väl bestämt sig. Vi knallade ut från lasarettet. Jag tog mamma under armen. Hon tror att jag skall stötta henne när jag gör så. Fast egentligen är det för min egen skull. Jag har ju mycket svårare för att gå än mamma. När hon väl kom hem klockan halv 12 precis lagom för att greja lunchen till pappa var hon nöjd.
Inte kan det vara enkelt att ha MS och ta hand om gamla föräldrar…
Nej, men livet är inte så enkelt. Det vet vi, eller hur? Det är kanske det som gör det så intressant?