Jösses så varmt det är. Jag går omkring i trosor och bh och har öppnat alla fönster i huset. Trots det så känns det som om jag satt i en bastu. Växterna i verandan har jag flyttat längre in från fönstren. Jag vattnar varenda dag, men de vissnar ändå.

Magnolia i vår trädgård

Jo visst måste man glädjas åt att vår och sommar och framför allt ljuset återvänt. Men för många MS-skadade är just värmen en fasa. Det går bra när man är i Thailand eller så, för där varvar man ner. Man gör ingenting, bara är. Men här hemma är det så mycket man vill göra.

Som väl var så gav jag mig iväg till silversmidet i morse. I ateljén nere i de gamla sockerbruken är det svalt och skönt. Där blir det mycket gjort. Fast det går så sakta. Vår proffsiga fröken godkänner inte förrän det är perfekt. Det skall slipas och slipas och slipas och…. Jag har jättedålig känsel i mina fingrar och händer och jag har svårt för att hålla fast ordentligt. Men det går. Och jag har tid. Och Ösay hittar alltid olika hjälpmedel som gör det lättare att hålla. Det är en fantastiskt bra träning. Och det roliga gör att man vill mer.
Ösay Emert, vår proffsiga silversmideslärare med ett av sina verk runt halsen.

Efter fem timmar i silversmedjan åkte jag iväg till Feldenkraiss-träningen. Den är inte särskilt jobbig men fantastiskt nyttig, så den vill jag inte missa. Varje tisdag är det samma program, först silversmide sedan Feldenkraiss. Så lite blrv det gjort ändå – trots värmen.