Ja det är mycket träningssnack nu. Igår var jag på redcord-träning igen. När jag låg där på golvet med vänsterbenet upphissat och kämpade så jag blev alldeles röd i ansiktet för att röra benet ett par decimeter utåt sidan, så tänkte jag på dem som tappat lusten. Arbetslösa människor som inte känner sig behövda och som bara går och drar. Som försöker att göra livet meningsfullt med meningslöst pyssel som någon hittat på åt dem.

hälsning från blåsippsbacken, våren kommer en dag

Jag minns så väl hur jag kände det efter att jag lagt ner min revisorsverksamhet. När jag satt i vardagsrummet och slog med knytnävarna mot soffdynan och sa ”tråkigt, tråkigt, tråkigt”. Jag hade inget existensberättigande, jag behövdes inte i samhället längre, jag betraktades bara som en sjukling. Hela mitt jag gjorde motstånd. Jag såg mig inte som sjuk. Jag hade bara svårt för att gå och klarade inte att arbeta så många timmar i taget. Jag klarade inte arbeta ensam i eget företag, jag behövde hjälp. Jag sökte mig till arbetsförmedlingen, men alla trodde sig veta att MS inte var att leka med. Det fanns ingen som ville ha en anställd med MS och efter att jag avsagt mig revisorskvalifikationen fanns ingen möjlighet att fortsätta med det i mitt eget företag längre. Men jag kunde ju så mycket. Det är många år sedan nu, men jag tror aldrig det går över. Vi vill bli behövda.

Livslusten återvänder

Efter mina veckor i Vejbystrand på Sommarsol i höstas kom jag igång bra med träningen. Nu har den verkligen blommat ut. Det tar några veckor innan man kommer i gång och får in det i vardagsrutinerna. Mitt nyårslöfte var att 2012 skulle bli mitt riktigt stora träningsår. Jo, jo, jag har givit nyårslöften förr utan att lyckas hålla det jag lovat. Men nu äntligen är jag igång. Det är så himla skönt. Ja, det är inte särskilt skönt under själva träningen. Så långt har jag inte kommit än. Jag har kommit dit där jag tar för givet att åka iväg på träningen och får dåligt samvete om jag inte kommer iväg och jag tycker det känns jätteskönt efteråt.

En röd ros på alla hjärtans dag till alla mina träningskollegor

Snart kommer jag att gilla själva träningen också och då är jag fast. Jag har börjat känna i de bortdomnade nerverna och musklerna att det rör sig och att jag fått mera kraft. Idag när jag var på qigong-träningen så märkte jag att jag hade lättare för att stå på ett ben. Ja, att överhuvud taget få upp benet från golvet är en stor grej, men det gick idag. Bara att sätta fram foten lite med tårna, så som man gör när man låtsas känna om isen håller, var en jättejobbig övning när jag var i Vejbystrand, men det kan jag nu. Det är inte enkelt men det går. Jag har lovat mig själv och utmanat mig genom att berätta för qigongläraren Gudrun Gylling att jag skall öva på tranan varje dag den här veckan. Förstår ni hur lusten sprudlar i mig. Jag skall skaffa mig ett eget existensberättigande. Wish me luck!