Konstutställning och föredrag på Tuve bibliotek 8 april 2013

Jag heter Britt Marie Skogh Dave
Jag vill önska er alla hjärtligt välkomna.
Det är fantastiskt roligt att ni ville ta er tid för att lyssna till min  berättelse. Kanske säger ni också som Bodil Jönsson – tid är det enda vi har. Det är det enda vi kan vara riktigt säkra på att vi verkligen har. Och den tid vi har, är det viktigt att hushålla med på rätt sätt. Så att vi mår bra inne i oss. Det är inte alls lätt. Livet är inte alls enkelt. Att söka lyckan är verkligen ett heltidsarbete. Man måste ta vara på den tid man har.
Det blev jag upplyst om år 1995. Då fick jag diagnosen MS.

Jag skall under de närmaste minuterna ge er min berättelse om hur livet snabbt kan förändras och berätta om mina målningar.

Jag var mitt i livet. Jag arbetade som revisor. I min egen revisionsbyrå. Jag åkte runt med en stor tung svart väska till de olika företagen som jag skulle granska. Att vara revisor innebär  stort engagemang. Jag måste vara påläst innan jag kommer fram. Jag måste känna företaget väl för att kunna ställa de riktiga frågorna. Hur går det med Allan som var så mycket sjuk? Har ni satt in någon annan i hans ställe? Funkar den nyanställde? Hur har ni lyckats jobba efter de nya rutinerna, som bestämdes i våras? Hur går försäljningen av de nya maskinerna? Hur ser resultatet ut nu? Revisorsjobbet kan man inte göra med vänsterhanden. Jag hade närmare 50 företag när jag jobbade som mest.100_0069Jag utbildade revisorer. Jag höll kurser under 10 års tid i hur man skulle dokumentera det  granskningsarbete som utfördes på företaget. Det var viktigt. Alla revisorer skulle följa reglerna för dokumentation som fanns sammanställda enligt EU´s krav i en stor tjock revisionshandbok. Vi hade ett särskilt revisionsprogram som fylldes i efter vissa mönster som följde riskbedömningar och väsentligheter.
Jag var också utsedd till kontrollant av Revisorsamfundet, att se till att kraven på dokumentation enligt Revisorsnämnden sköttes. Jag körde med min bil land och rike runt för att granska revisorers dokumentation. Ibland underkände jag och ibland godkände jag. Dokumentationen var inte alltid så perfekt.

På min fritid åkte jag skidor, spelade golf, sprang göteborgsvarvet och red. PUH, jag gjorde allt roligt man kan göra.Jag var väldigt mycket igång – hela tiden.

Och så på en segelsemester på en promenad i Marstrand kände jag att vänsterfoten inte hängde med. Och jag var så otroligt trött. En vän som var läkare sa att det antingen var hjärnblödning eller MS. Jag for dagen efter iväg till Sahlgrenska. De tog ryggmärgsprov och efter några dagar fick jag diagnosen MS. Det var inte kul.
Det var under en period av mitt liv då allt var ett stort kaos. Jag tror att när livet ser ut så och kroppen mår jättedåligt då kollapsar den till slut. Jag fick MS.
Så ta vara på ert liv. Ni har bara ett.
Jag minns att jag kollade min sjukförsäkring när jag kom hem. Hur skulle jag nu försörja mig? Jag fortsatte att jobba som vanligt. Ville inte se. Skoven dök upp då och då. Jag kände det som om jag hade en bomb i kroppen, som kunde brisera precis när som helst. Varje morgon vaknade jag med funderingar om hur kroppen funkade idag. Jag var nervös alla dagar för att bomben skulle brisera. Ibland gjorde den det. Ett par gånger per år. Då vaknade jag med ett ben eller en arm som inte gick att använda. En gång var jag som bedövad ända upp till midjan. När jag tog på kroppen kändes det som man tar i en provdocka av gummi. Jag hade ingen känsel. Balansen försämrades kraftigt. Hela fysiken försämrades kraftigt. Jag orkade ingenting. Tröttheten som MS-människor får kallas fatigue. Det är en bedövande trötthet som slår ut all kraft. Efter fjorton dagar – tre veckor avtog skovet och det mesta återställdes. Tyvärr stannade alltid några rester kvar och fysiken som körts ner i botten tog på krafterna. När mina händer inte kunde styras när jag skulle fixa håret eller när jag var på kundbesök och inte kunde bära matbrickan själv p.g.a dålig balans, då var det dags att tänka om.

Jag flyttade hem kontoret och minskade omfattningen på mitt arbete.
Men det gick inte. Jag kunde inte lita på min kropp.
10 år efter diagnosen avregistrerade jag mig som revisor. Jag fick ett kort beslut på två rader från Revisorsnämnden att jag var avregistrerad. Det gjorde ont. Efter alla år som revisor,  så var jag ingen nu. Vad skulle jag vara bra för? Vilken nytta hade man av mig? Jag var ju bara ett bylte nu som ingen behövde.

Det tog tre år efter att jag slutat arbeta som revisor, innan jag lite försiktigt kom igång med det nya livet.

Jag satt hemma på soffan och sa; det är tråkigt, det är tråkigt, det är tråkigt, ända tills jag tröttnade och kom på något, som jag kunde göra den dagen. Som väl är har jag en stark vilja. Jag började aktivt arbeta mig fram till ett annat liv. Jag gick på gruppterapi tillsammans med andra. Några hade gått in i väggen och kunde bara gå små promenader runt sitt eget hus. Så jag låg inte värst till.

Jag har alltid haft många fritidsintressen. Nu hade jag tvingats lämna skidåkningen och  golfen och att springa i Skatås var ju inte att tänka på. Vad skulle jag göra med all tid nu med min nya kropp?

Min syster och jag var hemma i Strömstad. Det var i augusti. Vi åkte ut till Alaska. Det är en anläggning som ligger på en ö i Strömstads norra skärgård. Vi såg att den var övergiven. Hela trädgården var igenväxt. När vi gick genom trädgården fantiserade vi om hur vi skulle kunna ta hand om den och göra den fin igen.
Full av entusiasm kom jag hem och presenterade idén för Göran. Han var tveksam till en början. Det är mycket jobb med en så stor trädgård och han arbetade heltid på universitetet, så det skulle bli mycket jobb på semestrarna. Men han sa ja.
Så vi gav oss iväg till Strömstads kommun för att fråga om vi kunde få arrendera anläggningen. Strax efter skrev vi avtal på 5 år, fr.o.m 2006 till och med 2010.
Redan från början berättade vi för kommunen att vi skulle försöka återställa trädgården i det skick som den en gång var. Inklusive värdshuset, som brann ned 1965.
Det där engagemanget med Alaska tog all vårt intresse. På somrarna jobbade vi på Alaska. Jag hade hand om kiosken och berättade om Hilma och utvandringen under sekelskiftet 1800-1900 och Göran jobbade med trädgården. Vet ni att 1 miljon utvandrade. 1/4-del av hela Sveriges befolkning? Ni kan väcka mig mitt i natten och be mig berätta om Hilma och utvandringen. Efter 5 års berättande så sitter det. Hela vintern planerades för nästa säsong
Har ni varit på Alaska? Åk dit, det är jättefint där. Det går båt från Strömstads norra hamn under sommaren.

Alaska, Nord Långö, Strömstad

Alaska, Nord Långö, Strömstad

Vi blev så intresserade av Hilma och Alaska att vi åkte dit, alltså till Alaska i USA, 3 gånger. Vi reste i Hilmas fotspår. Vi försökte finna spår av Hilma och vi ville se hur alla utvandrade levde. Göran har skrivit en bok om det. Den heter ”I Hilmas fotspår – i Alaska USA och i Strömstad”.
Vi lyckades inte få något byggnadstillstånd till Hilmas värdshus. Vi gick ända upp till högsta domstolen, men det hjälpte inte. Vi lämnade Alaska. Men bara nästan. Göran har fortsatt med föredrag om bl.a Alaska. Och så skall vi försöka få igång arbetet med en film. Naturligtvis om Hilma och Alaska. Vi har kontaktat regissör och en filmare. Vi får väl se hur det går.
Alaska blev min terapi under de svåraste åren. Jag hade jättestort behov av att ha meningsfull sysselsättning och inte bara tidsfördriv. Engagemanget för Alaska blev min hjälp.
Nu tränar jag varje dag. Skoven har lagt sig i vila. Jag vet att de kan poppa upp igen, men sedan några år tillbaks känns det mycket lugnare. Träningen är mitt arbete. Yoga 2 ggr/vecka och  vattengympa 1gång/vecka och  ½-timmas  rullatorpromenader så gott som varje dag. Allt för att slippa ifrån rullstolen så länge som möjligt.
Mina promenader är otroligt viktiga. Jag märker varje förändring. Min son sa härom dagen, att det är nog precis så som Tregaro håller på med sina höjdhoppare. En liten bit justeras för att de skall komma någon millimeter högre upp. En liten muskel tränas upp under lång tid. Det är fantastiskt intressant. Jag följer varje muskels förändring. Det blir bättre och bättre för var dag. Nu känner jag så stora förändringar att jag börjat fantisera om att jag skall kunna springa i en minut nästa sommar utan att ramla. Balansen måste förbättras och styrningen från hjärnan. Jag klarar inte just nu att lyfta vänsterbenet så snabbt att det blir spring av det.

Nu tror ni att jag pratar om hur sjuk jag är. Så är det inte alls. Jag ser mig inte ett dugg som sjuk. Det är stor skillnad på att vara sjuk och att vara funktionsnedsatt. Som funktionsnedsatt är man inte sjuk. Jag ser mig inte alls som en sjukling.
MS kan se ut på många olika sätt. Jag är lyckligt lottad som har fått en lindrigare form.

Vi sidan av mitt arbete, min träning, så måste jag ha bra fritidssysselsättning.
Det är den som håller uppe humöret. Har jag inte rätt humör så orkar jag inte träna och tvärtom. Det hänger ihop.

Jag började med silversmide redan för drygt 10 år sedan. Jag har två proffsiga instruktörer till min hjälp och en liten verkstad hemma i garaget.
Jag gillar också att fotografera och filma och filmredigera. Vi reser mycket och på våra resor får jag chans till mycket filmande och fotograferande. Gå gärna in på min hemsida www.skogh-dave.se och kolla på mina 3-minutersvideor.
Vi var i Alaska 2007 och såg en massa totempålar. Jag fick för mig att jag skulle lära mig att göra totempålar så jag gick in på nätet och kollade om det fanns någon kurs för det här i Göteborg. Det var i november 2008. Det var där jag hittade VSA, Very Special Art. Det är en liten konstförening, kanske främst för funktionsnedsatta, men även för andra. På VSA´s hemsida läste jag att man skulle få lära sig skriva drama. Regissören Hans Sjöberg var ledare. Det lät ju kul. Jag hade länge tänkt att jag skulle skriva en teaterföreställning om Hilma och Alaska, så jag anmälde mig.
Sedan dess har jag varit med i flera teaterföreställningar.  Jag är också med i en annan teaterförening, som heter teater Kattma, där Hans är bossen.

Födelsedagskalaset akvarell Pris: 4.500:-

Födelsedagskalaset akvarell
Pris: 4.500:-

Jag har målat lite då och då under många år. Jag målade i olja förr, men det var alldeles för långsamt. Så jag bytte till akvarell. För fyra år sedan var jag inne i en period då jag såg rullstolen plötsligt närma sig. Sjukdomen går så sakta framåt att man märker förändringarna först efter ett tag. Då tog jag in målningen som terapi. Jag målade akvareller med rullstolar på allt. Det blev många kycklingar och många rullstolar. Jag var livrädd för   att hamna i en rullstol och bli körd omkring som ett kolli.

Men det var ingen rolig värld så jag tröttnade och anmälde mig till en kurs i abstrakt konst i Gerlesborg. Jag övergick då till att måla i akryl. Måleriet tog riktig fart efter att jag varit i Gerlesborg. Det där passade mig jättebra. Jag gillar inte att måla det jag kan fotografera mycket bättre. I den abstrakta konsten fanns inga begränsningar. Det var skönt att inte behöva hålla sig till verklighetens begränsande ramar. Det måste bli mina egna bilder, på mitt eget sätt, med mycket färg.

Aquarius akryl Pris: 900:-

Aquarius
akryl
Pris: 900:-

Jag gick också i skola hos Alina Witwizka. Hon är fantastiskt pedagogisk i sitt lärande. Det var en kurs i intuitivt måleri.  Vi målade också med akryl. Mycket färg och fritt. Små detaljer dök upp ur det abstrakta.

En senare kurs hos Alina i Vedic Art förde mig in på helt nya färger. Tillverkade av VedicArt-gurun Curt Källman på Öland av äggtempera. Nu har jag anmält mig till en kurs på Öland i augusti. I en hel vecka skall jag bara vältra mig i Källmans färger. Det skall bli otroligt intressant att se var jag hamnar då. Kanske blir allt kosmiskt. Vi får se.

Kapplöpningen

Kapplöpningen

Jag har prövat mig fram med att måla med äggtempera. Det är lite speciellt. De är lätta att spä ut och ändå fylliga i sin färg. Nästan lite mitt emellan akryl och akvarell. Lättare än akvarell på det sättet att man kan justera mera. Och svårare än akryl för att det torkar så snabbt. Men himla intressant. Nu målar jag gärna med både äggtempera och akryl och bilderna blir ofta lite diffusa och skugglika. Det är en blandning av abstrakt och intuitivt.

I höst blir det en kurs i Gerlesborg som heter ”Fånga ljuset”. Så det kanske blir mycket djup och ljus framöver. Jag skall också ha utställningar, bl.a i Fjällbacka i sommar och på VSA i december. Håll koll på facebook. Där kommer jag att meddela er.

Nu känner jag att jag landat. Jag har landat i konstens värld. Allt jag tänker på är tillverkning. Vad skall jag göra härnäst. Nya projekt hela tiden, så jag fortsätter. Kanske får ni se mig i ett nytt skådespel eller kanske får ni se en ny film, kanske om Alaska och Hilma. Ja, vi får se.

Sammanfattningsvis vill jag bara säga: vad hade hänt om jag inte fått MS? Jag antagligen hade suttit på Fabriksgatan 10 i Gårda, bakom mitt skrivbord och granskat samma företags bokföring fortfarande. Och hur kul var det? Jag är så tacksam över förändringen i mitt liv.
Tack så fantastiskt mycket för att ni kom och ville lyssna.

En reaktion på “Konstutställning och föredrag på Tuve bibliotek 8 april 2013

  1. Att bryta sin yrkesidentitet ÄR svårt… jag vet, jag ville sluta som lärare men det VAR inte så lätt (det var nästan hemskt) för jag visste då inte att det skulle bli så lyckat i min Boutique med kläder. Det blev 18 fantastiska år och som jag idag är så glad för att jag startade upp. …. Tråkigt, tråkigt, tråkigt osv. är en bra början, för det vänder (oftast), bäst att gardera sig, efter något tråkigt kommer något bra., bra är ett bra ord tycker jag, man kan säga roligt (och positivt) men där finns ingen garanti.???hej, hej…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *